Khan? Det kan ju inte vara samme Khan. Den småhemlige Can Oral som dök upp på Hanin Elias‘ No Games No Fun (ursprunglig referens). Khan som är halva Captain Comatose. Khan som släppt skivor sen tidigt nittiotal och utöver det producerat, remixat och skrivit åt halva universum (senare referenser). Givetvis, samme Khan. Det mesta som skrivits i anslutning till Who Never Rests har gjort en poäng av just detta. Den eviga rörelsen.

På baksidan av konvolutet bär Khan (om det nu är han) en lång, blond Nico-peruk samtidigt som han leder en mulåsna mot en fond av något som liknar enbuskar. Eller, kanske snarare en Abba-Agnetha-peruk än en Nico-dito. Tidigare gav han konserter iklädd kallingar på vars baksida han sytt dit ”KHAN”, sjöng tillsammans med Julee Cruise och spelade med Kid Congo Powers. Sammantaget kanske detta duger för att ge en någorlunda bild av Khan, åtminstone på ytan. Vad som rör sig i huvudet på denne finskturkiske eklekt är sedan en annan sak.

De första två spåren, Excommunication och Satan Backwards (de enda med någorlunda framträdande gitarr) låter tyvärr mest som en odistad Alec Empire (senare års Empire, det vill säga). Inte helt lysande. Sedan rullar röda mattan som tur är ut och Khan plockar fram kaninöronen.

Will there be gardens, will there be entertainment all night?
I got a favor for moonlight
No time to twist or fight

Det är helt upp till åskådaren att följa med ner – Khan skiter i vilket. Han har ju ett tält i sina byxor. Hela skivans mittenparti är en orgie i smygfunkig laptopporr, koncentrerad i You like to party?, I got to och Take it out on me. I On the run låter Khan lite som Primal Scream, anno XTRMNTR. Strip Down å sin sida har en bisarr likhet med Goldfrapps Tiptoe, men det är möjligt att det bara är refrängerna som rimmar med varandra. Sådana småsaker dyker upp ganska ofta under lyssning av Who Never Rests. Detaljer som, om de är medvetna (vilket jag är benägen att tro), avslöjar Khan som en popkulturjunkie av rang. Egentligen är nog Kid Congo Powers den bästa referensen i och med kopplingen till The Cramps. Det går nog att säga att Khan går lite på samma linje, fast men en elektronisk backdrop istället för femtiotalsrockabilly. Men fortfarande träskigt.

Problemet med Who Never Rests är att, trots alla dessa blinkningar åt alla möjliga håll, att den aldrig kommer så långt som att tafsa på lyssnaren. Can håller inte riktigt vad han lovar. I slutändan blir det lite för mycket snack och för lite action.