För inte särskilt länge sedan startades tråden Eurodance top 100 i vårt forum. Ett synnerligen trevligt initiativ. Men samtidigt som det var trevligt att återuppleva några av eurodance-klassikerna i form av youtube-videor visade tråden med all tydlighet den förvirring som de senaste åren rått kring genrebeteckningar som ”eurodance”, ”eurotechno”, ”eurodisco” och, tja, det mest som börjar med ”euro”. När till och med The Bucketheads kvalade in på listan verkar det som att inte ens det geografiska ”euro” längre spelar någon roll.

2006 var året då balearic-genren drogs ut i strålkastarljuset igen, efter sisådär nästan 20 år i relativ ostördhet. Och precis som i de ovan nämnda euro-fallen delades balearic-etiketter ut till vänster och höger utan någon egentlig reflektion kring huruvida musiken hade något med den ursprungliga balearic-musiken att göra eller inte. Den retrofierade balearic-musiken kom mest att kännetecknas av långsamma rytmer som någonstans kanske eventuellt nog hade något med Medelhavet att göra. Eller som kanske bara var långsamma. Eller nåt.

Visst. I fallet balearic är förvirringen befogad. Nätet som omger ursprungsgenren är spänt till bristningsgränsen och lite till. Beroende på vem man frågar kan allt från Enigma och Chris Rea till 808 State och Rich in Paradise rymmas. För mig har dock hjärtat i balearic pulserat i en stadigt houseifierad fyrfyra.

Precis ett sådant hjärta som dunkar på Globalizing.

Om Vincent Lacerenza och Manuele Tigani satte sig ner och bestämde sig för att casha in på den stundande balearic-återkomsten eller musiken på Globalizing bara blev som den blev har jag ingen aning om. Det jag däremot vet är att ingen 2006-inspelad musik mer förtjänar balearic-etiketten än just Dolls Combers.

Med fötterna plaskande i solskimrande bränningar bjuder Vincent och Manuele in till en loj strandfest med ljud som studsar mellan burkiga bergsprängare, medsläpade gitarrer och brusande hav. House som är för pigg för att vara deep och för melankolisk och för sömndrucken för att vara klubb. Knäppande fingrar, spanska gitarrer, latinska congas och trumpeter, vissepipor, pumpande basgångar, Dennis Ferrer-afro och harmoniska ackord. Ekon av 808 State, The Grid, Chic, S.U.M.O. och Paul Hardcastle. Tongångar som i Bunch of Feeling och Sensibility Concept inte är annat än fullständigt fantastiska.

Men trots allt det här blir Globalizing kanske aldrig mer balearic-sammanfattande än i albumets mesta högtidsstund Timeless Sunrise, med sin gitarr lånad från Chics A Warm Summer Night. Som någon konstaterade: ”så vacker att den förtjänar en egen blomsterrabatt framför Cafe del Mar”.

Balearic eller inte. Globalizing är temat till vilken sommar som helst. Ett måste om du inte redan har hunnit spela sönder den flera gånger om.

Länkar

Dolls Combers myspace-sida
Med fyra låtar att lyssna på.

Lyssna och köp
Hos Juno kan du lyssna på alla låtarna och köpa/ladda ner.