Det kom en mystisk skiva med bandet Requiem i postlådan. Det var inte mer än en skiva i ett vitt pappersfodral. Att bandet hette just Requiem stod att utläsa på själva skivan, så även att plattan släppts av skivbolaget Massacre.

Så mycket bättre då att en första genomblippning av skivan verkligen gav mersmak. Fläskig death metal som inte räds att dra ner tempot, men som ståtar med en massa snygga riff. Tankarna går till mina gamla favoriter Grave, men även till för mig mer sentida bekantingar som Bolt Thrower.

Efter lite googlande framkom det att Requiem kommer från Schweiz av alla länder, att bandet har tio år på nacken och att Premier Killing League är deras fjärde fullängdare. Det finns fortfarande guldkorn att upptäcka därute, det är så sant som det är sagt. Och det glädjer mig.

Glädjer mig gör även Requiem. Framför allt när de drar ner tempot och blir mer tunga än snabba. En långsam takt med smattrande dubbelkaggar ackompanjerat med lagom melodisk gitarrslinga, det är då schweizarna blir som bäst. I biografin på hemsidan står att läsa att några av bandmedlemmarna har ett förflutet i black metal-svängen, och det märks ibland på de harmoniserande slingriffen.

Sen ska det inte stickas under stol med att de gärna ger sig ut på hastighetsutflykter och att det inte heller då är speciellt oävet. Men riktigt lika bra som det är när det går sakta blir det inte.

Premier Killing League är hur som helst en trevlig överraskning.