Blandband och cellkamrater. Bandnamn kan alltid diskuteras men jag tycker ändå att svenska Mixtapes & Cellmates lyckats rätt bra. Självbetitlade skivor är dock halvkul, tycker i alla fall jag. Men att haka upp sig på sådana petitesser vore fånigt av undertecknad.

Mixtapes & Cellmates har med sina två ep:ar blivit populära i indie-Sverige. Så populära och kreativa att de har spottat ur sig sitt första fullängdsalbum. En tight, välarbetad skiva med en blandning av gitarrer, underliga elektroniska ljud och ett annorlunda användande av trumljud.

Bandet jämförs här och där och överallt med mina favoriter The Radio Dept., och visst, jag kan inte annat än att hålla med om att ljudbilden påminner om deras gladare sidor. Att de skulle ha snott soundet rakt av, vilket de har blivit anklagade för, kan jag dock inte skriva under på. Jag tycker jag hör lika starka influenser från bland annat The Embassy, och ibland även The Legends.

Och visst är det bra. Även om Mixtapes & Cellmates aldrig klår The Radio Dept. så har de ändå någonting som gör dem speciella. Ljudbilden är tät och går från gitarrbaserat till mer elektroniskt. Alltid melodiöst. Trummorna laboreras det med då och då, och i den lugna ”Statement” leker man på för fullt, vilket till en början irriterade mig. Det låter lite som om det är två låtar som spelas samtidigt. Men experimentlusta är inte helt fel. Mixtapes & Cellmates har mycket av den, och det är det som gör dem roliga att lyssna på. De är inte ett nytt The Radio Dept., men det behöver de inte vara. De klarar sig bra ändå.