Kvällen var ljummen och plåttaken på parkeringen var varma, dessutom small de härligt när nävarna dundrade i takt med vårt gälla kraxande.
– Aj wanna bisonbadi, bisonbadi, bisonbadi sooon…ekade över kvarteret!

Året var 1984 och samma år som jag lyckades slå sönder locket på skolans offentliga toalett. Vilket skedde under ett utbrott av extas, vrålandes samma refräng, efter att ha poserat i spegeln med det nypåsydda Motörhead-tygmärket.

Grymt nöjda och med ögon som tefat, gick vinylspelaren varm när vi lyckats korpa åt oss Wasps första platta i den lokala skivbutiken. Stiftet landade och Tony Richards virvel smattrade igång ett stenhårt riff utan dess like. I Wanna Be Somebody, vilken stänkare!

”Fy faaan” var det enda man hann tänka innan refrängen svepte iväg oss till en dimension fylld med nakna jungfrur, rått kött, sågklingor, benknotor och bärbara rökmaskiner.

Kunde det bli hårdare än så här? Inte en chans i helvetet!

Vi var så lyckliga att det var löjligt, två tredjeklassare som bara satt och fånlog medan vi studerade varenda liten detalj på omslaget.

Denna platta har allt och håller än idag mästarklass. En självklar milsten som bör finnas i varje vettig människas samling. Lyssna bara till spår som L.O.V.E Machine, en lite småkåt och vemodig dänga som sätter sig direkt. Trummorna pumpar fram Svarten Laglös rossliga och klagande vibratos.

Som sagt här finner man allt vad hårdrock heter, varenda liten ingrediens i en lagom mix. Det är bara att svälja och låta sig bäras iväg i en nostalgisk berusning. I vanlig ordning finns det alltid en tryckare och det i form av Sleeping (in the Fire). Den euforiska balladstämningen bryts när ljudet av sågklingor som smeker varandra mynnar ut i Tormentor. En stenhård halvtemporökare som får näshåret att krulla sig. Hitsen bara genomsyrar denna excellenta gåva till mänskligheten och har man inte hört denna platta tidigare, så bör man nog ta och sälja sin mamma omedelbart och slänga in en beställning.

Som alltid blir man en smula förbannad när man inser att sista låten är på ingång i detta välljudande 80-talskalas. The Torture Never Stops, basuneras ut av en fräsande Blackie. Det har han alldeles rätt i den gode herrn, för jag vänder på vinylen och börjar om igen …

The gods you worship are steel, at the altar of rock and roll you kneel.

(B. Lawless 1984)