Vi har inte haft det helt lätt tillsammans, jag och ”Oceanic”. Det första exet jag köpte var repigt att jag fick gå tillbaka med det till affären. Två veckors väntan följde innan ett nytt kom hem. När jag sedan blev av med själva cd-skivan på ett tåg från Arlanda till Örebro i september 2003 var det återigen ett bakslag. Visserligen hade jag skivan rippad vid det laget, men det blir aldrig riktigt samma sak.

Jag fick sedan höra talas om att Tim Bertilsson och hans Trust No One Recordings skulle göra en andra press av vinylutgåvan. Jag väntar fortfarande på detta och för tillfället innehåller mitt originalkonvolut av Isis ”Oceanic” Kals brända promoexemplar som jag tog över efter att han uttryckt något slags märkligt ointresse inför skivan. I väntan på bättre tider.

Men den är ju värd att vänta på, ”Oceanic”.

För maken till skiva har jag aldrig stött på. Visst, en del skivor tar en med storm. Men att med samma ihärdighet fängsla mig som ”Oceanic” är det ingen annan som har gjort.

Det här är en ganska oreserverad kärleksförklaring, som inte ens siktar på att göra skivan rättvisa.

”Oceanic” står stadigt på tre ben. De stavas ”The Beginning and the End”, ”Carry” och ”Weight”. På alla tre gästar Maria Christopher från 27 på sång. Den första öppnar skivan, den andra är skivans absoluta topp och den tredje inleder avslutningen. Låtarna däromkring är på intet sätt dåliga, utan knyter ihop skapelsen på bästa sätt. Även om de inte når samma toppar som de tre ovan nämnda.

”The Beginning and the End” fångar mig direkt när jag slår på skivan. Ett rappt trumstick innan första riffet, medan de murriga gitarrerna ljuder ur högtalarna. Med en stadig hi-hat som man alltid kan luta sig tillbaka mot tar låten mig med på en resa in i vad som i det närmaste kan betecknas som post-hardcore-land.

”Carry” är en mer trevande låt, men däri ligger också dess absoluta storhet. Efter att ha gått framåt en stund, plinkat lite och tagit ner tempot, släpps hela helvetet löst. Återigen ett rappt trumstick och sedan är det fullt ställ på alla reglage. Gitarrerna, basen och trummorna sköljer över mig. De harmoniska mollriffen är så fantastiskt vackra att jag får gåshud varje gång jag hör dem. Sedan kommer Aaron Turners skrik in. Och det är så oerhört viktigt för den här skivan.

Många har inspirerats av ”Oceanic” sedan den kom. Ingen har lyckats överträffa den och en anledning är de sublima stämningarna som Isis lyckas få till. Orsaken stavas skrik. För där andra band luckrar upp soundet, vilket även Isis gör på följande skivor med ren sång, avviker inte Turner en enda gång från att gasta på ”Oceanic”. Och det är så nödvändigt.

Nyanser finns det nämligen gott om på hela skivan. Det är ingen ljudvägg det handlar om, utan en väl avvägd skapelse. Gitarrerna jobbar dynamiskt och tempot växlar, det finns en del sparsamma keyboards och bakgrundssång som fyller ut. Och mitt i alla känslor är det så essentiellt att Aaron Turner skriker. För att få utlopp. För att förlösa. Tyvärr har få band insett detta, men det är i skriket som storheten finns. Strunta i att han skriker, fråga er varför han gör det istället. Det är ingen slump.

På ”Weight” märks nyanserna ännu en gång, denna gång i och med Maria Christophers mest framträdande roll på skivan. Återigen är det en trevande uppbyggnad mot ett crescendo det handlar om, där Christophers stämma växer sig allt starkare i bakgrunden.

När det återigen vrids fullt på reglagen närmar sig Isis ljudväggen, något som manifesterades på den påföljande turnén, där Maria Christopher och de bägge gitarristerna i 27, som var förband, klev upp på scenen. Resultat: fyra gitarrer som unisont och smått monotont sköljde över publiken. Strålande, minst sagt.

Jag skulle kunna hålla på en stund till. Men jag har svårt att sätta ord på alla känslor jag får när jag lyssnar på ”Oceanic”. Samtidigt skulle det kunna bli alldeles för personligt för att det skulle gå att förklara på ett vettigt sätt. Men att ”Oceanic” är en fantastisk skiva torde stå klart vid det här laget. En skiva att återvända till. Ständigt.