Här skulle egentligen funnits ett långt stycke där jag beklagade mig över att två av de skivor jag hoppades mest på i år resulterade i två stora besvikelser. Den ena var Rubikons Wonderland, världens bästa Tiff Laceys delprojekt. Den andra var Tracey Thorns Out of the Woods.

När jag tidigare i år hörde It’s All True, förstasingeln från Out of the Woods, var jag rätt långt ifrån övertygad. Det fanns en väldigt bra poplåt där någonstans, men den knorrstruttande musikskruden som omgav den kändes bara… fel. Inte för att det fick mig att sluta hoppas på albumet. Inte så att jag trodde det skulle bli Everything But the Girl-bra, men nästan Tracey Thorn-bra, åtminstone. Och visst, när jag första gången hörde Tracey sjunga inledningsraderna till A-Z kunde jag inte låta bli att le för mig själv. Hon har en av de där rösterna som får mig att reagera så, Tracey. Bara att höra något nytt är värt ungefär hur mycket som helst, oavsett om det är bra eller dåligt.

När jag sedan började lyssna på albumet kändes det som att det inte fanns mycket att hämta någonstans alls. Därav besvikelseintrot. Men när jag idag gick hem från jobbet för att skriva den här texten, med Out of the Woods i lurarna, hände något. Jag vet inte om det var det faktum att jag hade sällskap om stordroppande regn och sol om vartannat, ibland både och samtidigt, som gjorde att Out of the Woods helt plötsligt växte. Där, i gränslandet mellan regn och sol, som Everything But the Girl skapat magi om och om igen.

Med andra ord lyssnar jag på Out of the Woods med lite andra öron nu. Men samtidigt är det långt kvar till det jag hade hoppats på.

Det har hunnit gå 25 år sedan Tracey Thorn gjorde ett album i eget namn senast. Den gången handlade det om lågmäld gitarrpop snarare än glittrande klubbmusik (ännu en parallell till Tiff Lacey). Därför känns det som mer än en slump när Out of the Woods öppnar med orgelstillsamma Here It Comes Again, närmare A Distant Shore, Marine Girls och Everything But the Girls åttiotal än det som Tracey och livskamraten Ben Watt sysslat med de senaste femton åren.

Även om den här ådran också återkommer på Traceys andra soloalbum är det ändå den musik som hon mest uppehållit sig vid sedan det tidiga nittiotalet som får mest utrymme. Pop åt det elektroniska och dansanta hållet. Främst under ledning av Ewan Pearson. Och det är väl någonstans här som saker och ting börjar gå fel.

En stor del av det som gjort Everything But the Girl så fantastiska de senaste femton åren är mötet mellan den ursprungliga gitarrpop som duon höll på med i intimt möte med de nya dansrutinerna. På Out of the Woods är de två olika spåren betydligt mer skilda åt. Men det stora problemet är det känns som att musiken som skapats åt Tracey den här gången känns lite, tja, okänslig. Till och med klumpig på sina ställen. Precis som på Roisin Murphys solodebut utan Moloko-partnern Mark Brydon uppstår inte den där riktiga kemin när Tracey kopplar in andra.

Men herregud. I sina bästa stunder är Out of the Woods något av det bästa som hittat ut ur en studio i år. Släpande och basdroppande vackra A-Z är en sån stund. Stillsamma Falling Off a Log en annan. Numera räknas faktiskt också It’s All True dit. Framförallt är Grand Canyon, så väldigt mycket fortsättning på Temperamental, nästan precis det jag hade hoppats på av Traceys skiva.

Men. Det är Tracey Thorn det här. En av tre röster jag skulle ta med mig ut i yttre rymden. Det kan bli så mycket bättre än så här.

Mest av allt kan jag inte låta bli att sakna Ben Watt. Hans röst, som komplement till Traceys. Men mest hans osvikliga melodiska musikskaparkänsla. Den har de senaste åren skapat fantastiskt vacker musik, utan Tracey. Samtidigt som han aldrig hittat en röst i närheten av Traceys till de grejer han gjort själv.

Jag hoppas verkligen att vi inte behöver vänta åtta år till på nästa Everything But the Girl-album.