Recension
- To Go Home (7) M. Ward
- 2007
- 4AD
Sällskapsspel
Lyssna
Etiketter
När ”Post-War” förra året blev den där skivan man i backspegeln borde lyssnat mer på, men aldrig riktigt gav tid, var det ”To Go Home”, skriven av Daniel Johnston, som ändå bitit sig fast och gjort sig trallande fånig i bakhuvudet. ”To Go Home” är så direkt och kombinerar just det som är bra med både M. Ward och Daniel Johnston i en småförbannad melodi. Pianot från Johnston, den whiskeyjävliga barsången från Ward, den ljusa stämman som flyter ovanpå som Johnstons röst och drivet, drivet, drivet.
EP:n ”To Go Home” finns även i en cd-variant, men det är dubbelsjuan jag inhandlat och omständligt lyssnar på om och om igen. Om och om igen. Återigen är det Mike Mogis som mixar och Neko Case, My Morning Jackets Jim James och The Decemberists Rachel Blumburg som gästar. Men här finns också Howe Gelb och Nels Cline från Wilco. Och Jesse Emerson från The Decemberists och Tommy Larkins från Giant Sand.
B-sidan ”Cosmopolitan Pap” får mig att tänka på Bob Dylan-spelningen i söndags. Det lite otäcka bluesgunget som inte går att komma undan med om det inte ackompanjeras av en sång som med text och uttryck räddar situationen. Något som Dylan numera inte lyckas med, men där M. Ward gör det utan gubbstämpel och lägger in så mycket sot i arrangemang och melodi att det blir svart paradmusik av alltihop.
Efter den sorgsna ”Human Punching Bag” kommer så paradnumret. Jimmy Dale Gilmores ”Headed For a Fall” med Neko Case, Jim James och så vidare. Ett samarbete som inte helt tar ut sin rätt. M. Ward har alltid omgett sig med duktiga musiker men det är ändå M. Ward som är M. Ward och ger ut skivan och därmed alltid står lika tydligt i strålkastarskenet. När man hört Neko Case med The Band of Blacky Ranchette vet man precis hur hon kan lyfta en låt till sällan vidrörda skyar. ”Headed For a Fall” är, det här är sista droppen jag lovar, som en Traveling Wilburys-smäll på käften men med lika snälla vändningar och ökningar i framförandet.
Jag är av uppfattningen att trots det oändliga antalet starka personligheter och musiker M. Ward engagerar, trots alla verk han väljer att tolka istället för att kabla ut sina egna utmärkta melodier, tappar han aldrig greppet om det han gör. Det är M. Ward hela vägen och istället för att göra en duett med Emmylou Harris (förlåt) väljer han dem som kan lyfta fram hans talang på bästa sätt och göra honom än lite mer ursmart M. Ward.
Publicerad: 2007-04-04 00:00 / Uppdaterad: 2007-06-08 10:30
4 kommentarer
Ja jävlar. Jag gör headspins till To Go Home, så bra är den.
#
Hell M Ward!
…och Post-War är verkligen en fantastisk skiva.
#
"Post-war" är en fantastisk skiva.
#
Hörde To Go Home på en skranglig bilradio i Nya Zealand och trodde först det var Arcade Fire. M. Ward är annars för mycket truckerkepa för mig personligen, men M. Gustafssons recension sitter ju kanske just därför som en lysande smäck! To Go Home hade föresten platsat på Neon Bible.
#
Kommentera eller pinga (trackback).