Blod, sex, skit, rök och död. Det är helt okej. Det är däremot inte det här: ”It's going to be a beautiful day/So too the bluebirds say/As I take your hand and you take my kiss/And we take the world”. Patrick Wolf i dur är fel, fel, fel. Som tur är lägger han av med det i och med att titelspåret på hans tredje skiva tonar ut. Sen kommer bomberna, olyckorna och de blodiga lakanen tillbaka.

För två år sedan flydde vargmannen till Cornwall och Land's End. Där övermannades han av visorna och skrev betraktelser över tomma pariserhjul och övergivna stugor. Efter den frustrerade rening som debuten ”Lycantrophy” inneburit drog sig Patrick Wolf bort från London och ut på landet för att tala med älvorna. Resultatet blev den förvåningsvärt homogena ”Wind in the Wires”. Vart han tog vägen efter det är oklart. Konvolutet talar om London, Wien och New York. Inte direkt den avfolkade engelska landsbygden.

”The Magic Position” är definitivt schizofren. Wolf har alltid varit skicklig på att odla sin egen myt och flyttar konstant runt (även om inte alltid fram) pjäserna. Där debuten blev för splittrad klarar ”The Magic Position” att hålla ihop, genom att Wolf lärt sig behärska sina infall åtminstone litet, och kalibrerat sitt låtskrivande. Intrycket av ett bokstavsbarn ligger dock fortfarande kvar. ”Secret Garden” är ett klassiskt exempel i fallet Patrick Wolf; efter några få inledande takter mosas hela låten ner i distorsion. Dö, alvjävel.

Patrick Wolf har alltid varit mest intressant som kompositör, genom sitt sätt att plocka samman akustiska respektive digitala resurser på ett extremt karaktäristiskt sätt. ”The Magic Position” är i den aspekten ett logiskt steg från ”Wind in the Wires” (i övrigt känns den snarast som ett steg åt sidan), i och med att den ger ett mer stabilt intryck och är framför allt otroligt fint arrangerad, speciellt stråkarna.

Men. Att höra Marianne Faithfull på ”Magpie” är som att vakna upp. Hon låter som en gammal kråka och det är precis vad som behövs. Wolfs kompositioner må vara fullvuxna, men hans röstresurser är inte i nivå. På 1:14 långa ”The Bluebell” är Wolf som jag föredrar honom – någorlunda sansad (ja, jag gillade ”Wind in the Wires”). Han blir mindre störig när han slutar pratsjunga och spotta fram ord, men å andra sidan skulle han förmodligen vara ett sömnpiller om han inte var just så dampig. På det stora hela ligger skivan på en jämn not, på ett ojämnt sätt. Och den är bra.

Men det viktigaste är ju egentligen att Wolf färgade håret igen.