När han inte ägnat sig åt strikt styrda samplingsorgier på konceptskivor om mat, kroppsfunktioner eller hemmets mysterier, skapat modern storbandsjazz eller remixat och producerat andra artister har Matthew Herbert, förutom en hel del annat, även hunnit med att komponera både balett- och filmmusik. Score fokuserar framförallt på just den musik Herbert producerat under det senaste decenniet för ett antal mer eller mindre smala europeiska filmer.

Upplägget med ett eller ett par exempelspår från varje soundtrack, ofta bara ett par minuter långa och musikaliskt väsensskilda från varandra, gör att Score av helt naturliga skäl känns betydligt mer splittrad och spretig jämfört med exempelvis skivor som Plat du jour. Samtidigt finns det en helt annan bredd i musiken. Varje film har sitt eget anslag, tydliga sound och instrumentering. Herbert lutar sig också mycket mer mot sin klassiska skolning och det många gånger vilda experimenterandet lyser, om inte helt så åtminstone kraftigt med sin frånvaro.

I de stycken Herbert verkligen släpper loss experimentlustan gör han det å andra sidan rejält och aldrig mer än i antikrigsinlägget Rendezvous där pysande rytmer, körsång och udda harmonier utmynnar i ett modernt operaverk som låter lika suggestivt som märkligt. I andra änden av skalan finns en faktiskt helt fantastisk och respektlöst sönderhackad bossanovaskumpigt frustande storbandstolkning av gamla örhänget Singing in the Rain som i Herberts version handlar betydligt mer om sol än regn.

I gengäld presenteras man också på Score för några av de vackraste teman och mest oemotståndligt lättillgängliga melodier han hittills skapat. Vad man föredrar är en smaksak men även om korsningen av Andrés Segovia-gitarrer och dov elektronik i Blood and Hair och Nicotines ambienta techno är nog så tilltalande och Running From The Credit gungar väldigt coolt är det framförallt spåren från filmerna Le Défi och The Intended som fäller mig varje gång.

I Rivoli Shuffle och The Apartment tittar hela Glenn Millers partyglada orkester förbi. Sedan omfamnar ett melankoliskt dragspel ett ensamt piano och dansar en ömsint styrdans på ett dammigt fransk cafégolv i Café De Flore innan de spelar upp till soluppgång över takåsarna i blödande romantiska Closing Theme.

Precis som med all riktigt bra filmmusik fungerar Herberts inte bara som stämningsförstärkare utan fristående utan visuellt stöd. Tvärtom så frammanar den snarare egna bilder och känslor. Så även om upplägget av Score kanske ändå gör den mest intressant för de redan Herbert-frälsta befäster den bara ytterligare vilket musikaliskt snille och mångsidigt unik artist Matthew Herbert är.