Dälek har med sina tidigare album etablerat sig som en avantgardistisk avstickare till det som av många anses vara traditionell hiphop. Med en smutsig och skränig ljudbild har New Jersey-duon lyckats skaffa sig ett rykte utanför sina egna gränser, till konstkretsar och alternativa klädbutiker. Då de förra året var på turné runt om i Europa lyckades de locka till fullt hus hos bland annat Klubb Oro, en göteborgsklubb driven av ett konstkollektiv.

När de nu efter två års arbete släpper sin nya skiva har de kvar sitt sound med de genomgående mörka tongångarna som följt dem sedan senare delen av nittiotalet. Rapverserna är ofta dovt mixade och drunknar inte sällan i instrumenteringarna som skär varandra som varma svettiga sågklingor. Rapparen dälek och co-producenten Oktopus har numera lyckats hitta sitt egna sound men beskriver sin musik som en Lynch-film och visst kan man få en viss typ av klaustrofobisk känsla av tunga industriområden i Philadelphia som i Lynchs film Eraserhead. Även om styckena inte är alls lika fragmentariska. I viss mån kan man också förstå kopplingarna till El-P och Public Enemy och deras smutsiga och oborstade hiphop, men som när man hör skivan känns mer som ett önsketänkande.

För trots en del starka spår och snygga kreationer blir elva spår av samma malande på något vis överflödigt och det är svårt att ta till sig musiken. Texterna har inte den effekten de borde och den kvarvarande tanken efter timmar av lyssnande blir mest ett grötigt pulserande. Men är det ångest, klaustrofobi och en känsla av industri som Dälek vill frambringa har de i vilket fall lyckats, sedan om det gör sig bra på skiva är en annan sak. Och visst är det modigt att inleda en skiva med ett tio minuter långt spår. Inte riktigt det ljudlandskap som kännetecknar ett sjutton grader varmt och solstinget Göteborg.