Trollhättans Impious är ett av de där banden som alltid har funnits där, i alla fall sedan jag stötte på dem för första gången för knappt tio år sedan. Att kalla dem för att dussinband skulle ge en alldeles för negativ klang jämfört med vad jag menar, men det är något sådant jag far efter. De har varit någon slags konstant och gjort sin grej utan att skapa något direkt fantastiskt eller få något större erkännande för slitet.

Nu är de tillbaka igen med sin femte fullängdare och det är ganska så melodiös death metal med allt större drag av thrash metal det handlar om igen. Denna gång lanseras skivan som ett konceptalbum, där en berättelse knyter samman trådarna, effektivt illustrerad via serietidningsteckningarna som tecknar historien i cd-häftet.

Storyn är snarlik den som Coheed & Cambria har tagit fyra skivor hittills på sig att behandla: för att hindra att avkomman ska drabba världen ger sig huvudpersonen ut för att ta död på sin egen blodslinje. Men där amerikanerna fokuserar en stor del på det psykologiskt påfrestande i sin historia, väljer Impious, föga förvånande, att fokusera på det mer snaskiga.

Och sammanfattningsvis är ”Holy Murder Masquerade” ytterligare en välkänd bit på Impious väg. Det må låta krasst, men det är så jag känner för skivan. Den rubbar inte någons cirklar direkt, men samtidigt är det ingenting på skivan som faller ner i någon grop.

Bandet har funnit sin formel, vet hur de arbetar efter den och de gör det med framgång. Och mitt i alltihop känns det väldigt tryggt.