Dancehall och världsmusik framförd av en norska med rötterna i Bangladesh och politiskt patos. På pappret låter det intressant, spännande och nytt. I praktiken är det lika kul som en Bob Marley-remix på NRJ.

Politik, nordbor och reggaesympatier är en dålig kombination. Det är alltid samma gamla visa. Babylon, ganja och den vite mannens skuldbörda. Torftiga beats som utgör patetiska dansgolvsförsök. Om du inte haft tur har du hört det förut. Du har hört den privilegierade i-landsungdomen toasta, rappa och sjunga engagerat och innerligt om sina älskade jazzcigaretter, som om de verkligen vill övertyga dig om att det är de arma colombianska bönderna som blir rika och lyckliga av droghandeln. När du lyssnar på texterna förstår du vilka som är onda och vilka som är goda; vad som är bra och vad som är dåligt. Som att åka på läger med ett politiskt ungdomsförbund. Allt är skitenkelt och färdigförpackat. Likväl obevekligt förutsägbart. Det temat är genomgående på ”Kohi de Browny”.

Kohinoor själv är skrikig och jobbig att lyssna på när hon toastar. Då sjunger hon desto bättre, som på skivans bästa spår ”Deal With The Devil”, och påminner ibland om Ms Dynamite. När tempot saktas ner och hon sjunger folksägner i ”In Bangladesh” är det till och med risk för gillande trall.

Efter några genomlyssningar av ”Kohi de Browny” får jag dock den starka impulsen att tvätta mina öron med lite dödsmetall, eller varför inte skolfrökens schlagerlåt från i år?

Det är ett dåligt betyg.