Utpräglade technolabeln BPitch Control vidgar i och med släppet av Damero sina vyer åtminstone litet; det går inte att dansa till ”Happy in grey”. Marit Posch, till vardags promotionansvarig för just BPitch, står som ansvarig bakom aliaset Damero, under vilket hon gör lätt, ambientlutande elektronisk pop.

Det börjar med ett deja-vu. Knastret på inledande ”Mope” påminner mig så djävulskt om något som jag inte kan komma på vad det är (skulle i och för sig kunna vara valfri electronica-skiva från de senaste åren), och total tristess-varningslampan börjar blinka hysteriskt. Lite brus, bruten, ”konstig” kvinnlig sång, dvs, zzzz… Den här sortens musik har tyvärr alla förutsättningar i världen att vara totalt ointressant (åtminstone för oss som har lite svårt med ”drömska, mjuka ljudlandskap”-grejen). Men som tur är lyfter det en bit över mina förväntningar. ”Passage to Silence”, med Apparat på ett hörn, väcker uppmärksamheten med sitt enkla men direkta beat som komplementerar Marits sång bra. Andra gäster är till exempel Zander VT och Nevis Peak, men det är just Apparat-samarbetet som visar skillnaden mellan någon som tillbringat i runda slängar tio år i branschen och någon som mest spelat in lite låtar hemma. Produktionen är mycket, mycket bättre och har mer djup.

Bottennappet är definitivt ”Right_Wrong”. Det är helt enkelt en onödig låt om att släppa på självkontrollen och sluta vara cool. Följande textrad illustrerar nog det mesta: ”To understand what's going on/to make things clear/to explain to yourself what the fuck you're doing here/…/Sometimes it's better not to be that cool”. Just där känns det otroligt mycket nepotism att den här skivan fick komma ut.

Sammanfattningsvis så finns det väldigt mycket på ”Happy in grey” som man kan klaga på, men samtidigt känns den i all fall lite lovande. Det skulle kunna bli bättre, rätt mycket bättre, men jag somnade åtminstone inte.