När Anticonhjälten Sole gästade Göteborgs Pusterviksbar en ljummen junikväll för tre år sedan var det inte han som lämnade åskådarna paralyserade. Det var istället hans kollega Bleubird som stal showen med sina träffsäkra rader, karakteristiska utseende och otroliga engagemang.

I dag har det gått tre och ett halvt år sedan debuten. Det är fortfarande samma politiska agenda som gnager, samma tanke – om än mer anarkistisk – och råare hiphop där punken inte är en avlägsen förebild. Han kritiserar den kommersialiserade storbolagshiphopen och har kvar samma dystopiska framtidssyn om den desorienterade och
alienerade amerikanen. Det är en flerbottnad och svårlyssnad skiva med skräniga ljudelement som industriljud, distade gitarrer och halvtaktstrummor, uppbrutna rimscheman och textrader som spretar åt lite olika håll.

Skivan har en del riktigt hårda och suveräna låtar som Maker-producerade ”Switchblade” och den mer nedstämda ”Hell Country”. Men alla spåren på skivan håller inte samma höga nivå och dessutom förstör halvrelevant mellansnack helhetsintrycket. En annan sak som problematiserar skivan är tillgängligheten. Vill man föra ut viktiga budskap och berätta någonting skrämmer musikens avancerade framtoning bort även det mest invanda hiphopörat. Samtidigt är det en del av Bleubird själv och eftersom hans musik är ärlig och honom sann väljer han sitt eget sätt och egen väg.

Bleubird är en högintressant indieemcee. Får du chansen att se honom live ska du ta den och lyssna då noga på vad han har att säga. Om du inte har den möjligheten ska du införskaffa hans skiva, följa med i texthäftet och inse att det faktiskt än i dag finns hiphop som vill problematisera och vara politiskt relevant.