Albin Gromer bor i Malmö, är 16 år och ”Hemmagjord” är ja, hemmagjord. Han har producerat, arrangerat och skrivit de sju spåren själv. Enkel, lite tunn, musik någonstans i trakterna kring soul. Hemmasnickrade beats och en duglig röst. Ibland överraskande bra, som i avslutande ”Allting ordnar sig”.

Det borde vara enkelt att avfärda Albin Gromer. Han går på gymnasiet och gör ansatsen att sjunga ”som man sjunger soul”, på bred skånska, med texter som handlar om att vara för ung för krogen men tillräckligt gammal för själfyllt sex. Krux i fördomsmaskineriet.

Problemet med resonemanget är att han gör det bra. Även om det hemmagjorda ibland blir banalt låter Albin som en ung och sansad Kaah, fast utan det asociala funkvimsande som kännetecknar den senares musik.

Det finns något trovärdigt över ”Hemmagjord”. Kanske är det för att det finns så få svenska referenspunkter. Albin Gromer verkar tacksamt befriad från både den stingslighet som svenska rappare gjort sig kända för och Salem-Laleh-naiviteten som retar gallfeber på cynikerna. Jag har dessutom, på gott och ont, aldrig hört någon annan sjunga de fåniga orden ”jag saknar din gump”, framförallt inte med innerlighet och känsla.

Albin Gromer sjunger sig inte äldre än han är. Det hedrar honom. Till nästa gång önskar jag större musik och något år till på Albins nacke, så jag slipper minnas de bittra åren för att kunna relatera.