Hur bra är det här egentligen?

Jag har alltid haft ett ambivalent förhållande till Nick Cave, för alla har en personlig relation till alla de konstellationer han har presenterat sig genom under åren, så hur ska jag låta min syn på honom råda? Jag hör musiken och hör en man som har
så ofattbart mycket kredibilitet att han blir oantastlig.

Tänk det! Hur många artister är oantastliga? han klarade av att göra en singel med Kylie Minogue och ändå ha kvar hedern efteråt. Det säger inte lite i min värld.

Vad är så detta? Det är en utfärd i den elektrifieerade bluesens tassemarker. Jag blir förvirrad, jag är 16 igen och lyssnar på Birthday Party. Jag blir utmattad och lycklig. Plötsligt känner jag att de hittar hem till mig igen och de gör vad bara de allra största gör, de fastställer vilken sinnesstämning jag ska befinnna mig i de närmaste 45 minuterna. Det klarar en handfull band.

Och det här är inte som annars Nick Cave & co., han har inte skrivit låtarna själv, han har suttit med sina skäggiga rockpolare Warren Ellis, Martyn Casey och Jim Sclavunos från The Bad Seeds i en källare någonstans och gitarronanerat fram 11 lika skäggiga låtar. Det är garagepunkikt och postpunkigt och gothpunkigt simpelt som fan och jävligt arty och rutinerat. Det är nästan lite löjligt.

Jag hör Killing Joke, 16 Horsepower, Woven Hand, Danko Jones, The Hives och White Stripes, utan att ha en aning om vilken relation dessa har till Birthday party eller The Seeds. Det spelar ingen roll.

Detta är helt enkelt ofattbart bra. Grinderman visar var skåpet ska stå och så är det inte mer med det. Jag önskar mig den här plattan på vinyl. Bara för att det perversa gitarrspelet ska få komma till sin rätt. Bara en sån sak, Nick Cave är ju pianist, av någon mystisk anledning så är ”Foi Na Cruz” den första sång jag hör i huvudet när någon nämner Nick Cave.

Så återkommer vi till frågan hur bra det här egentligen är. Jag tycker ljudbilden är lite för luftig, men är å andra sidan gravt stoner/fuzz/doom/drone-skadad och det drar ner betyget ett steg.