Härförleden skrevs det i DN Kultur om hur kristendomen och dess estetik smyger sig in i populärmusiken. Isolation Years uttalade sig, bland andra, med anledning av att nya skivan ”Sign, sign” innehåller kristna symboler och behandlar kristendomen, trots att bandet säger sig vara icke-kristna. Bandet känner sig ändå bekväma med att använda symboliken, uppgav de.

Heresi skulle mycket väl kunna vara den andra sidan av det myntet.

Nu är det väl för mycket sagt att enmannaorkestern Heresi skulle kunna räknas in i den breda populärmusikfåran, ens med väldigt stor god vilja, men det finns ändå likheter. Skamfer, som personen bakom Heresi kallar sig, deklarerar på bandets webbplats att Heresi handlar om generell ondska i större utsträckning än någon satanisk makt av något slag. Ändå dyker symboler som vi känner till från den kristna traditionen upp i texterna minst sagt frekvent.

I artikeln i DN konstaterar den kristna tidningen Trots allts chefredaktör Magnus Sundell att kyrkan inte längre har tolkningsföreträde när det gäller kristendomen. Såväl ”Sign, sign” som ”Psalm II: Infusco Ignis” är tecken på detta. För egen del måste jag säga att det känns mer angeläget att göra som just Heresi gör, och beskriva en svart värld och sina svarta tankar med en symbolik som de flesta känner igen. Snarare än att, som exempelvis Dark Funeral gjorde på sina tidigare alster, hylla Hin Håle till höger och vänster.

Heresi och Skamfer kan härledas till bandet Ondskapt. Ett band som han en gång var med och bildade, men sedermera tvingades lämna för att genomgå psykisk vård på grund av depression. När han var redo att åter plocka upp gitarren blev det i form av Heresi. En mini-CD såg dagens ljus. ”Psalm II: Infusco Ignis” är, som namnet antyder, det andra släppet, det första i fullängdsformat. Att det är black metal det handlar om behöver väl knappast nämnas.

I enlighet med genrens dogmer är det ingen vacker bild av tillvaron som målas upp på ”Psalm II: Infusco Ignis”. De minst sagt svartsynta texterna ackompanjeras av spartanskt framförd andra generations-black. Det är hårt och brutalt, men ändå fullt av harmonier och stämningar. Stundtals tas tempot ner, men det är när det går undan som låtarna träffar bäst. Här och där dyker det upp en melodi att hålla fast vid och det är då skivan slår som allra högst.

Och ibland träffar skivan helt rätt. När brutaliteten, melodin och harmonierna samverkar som bäst är det smått fantastiskt bra på ett sätt som bara black metal kan uppnå. Kargt och jävligt, men samtidigt så vackert, på något outgrundligt sätt.

”Psalm II: Infusco Ignis” är en skiva full att känslor. Jag gör inget anspråk på att förstå Skamfer fullt ut, men jag kan känna delar av de känslor som han målar upp av tillvaron. Och med mig tar jag Magnus Sundells ord: ”Problemet med den kristna musiken är att man inte får sjunga om hur livet är utan hur det borde vara.”