När britterna sammanfattade skivförsäljningen för 2006 visade det sig, lite förvånande, att just sjutumsvinylen var den fysiska musikdistributionsform som ökat mest under året. Det är glädjande för en vinylfantast som mig själv, men att det var så populärt med sjutummare var helt klart en överraskning.

Formatet som sådant är ju fullständigt lysande. Bandet får, till en rimlig penning, möjlighet att presentera två till fyra låtar på ett estetiskt mycket tilltalande och ljudmässigt helt överlägset sätt. Sjutummaren borde tilltala många, vilket den alltså också gör.

Ur askan av Mensen uppstod bandet Mary's Kids, som cirkulerar kring sångerskan Mary Currie och hennes behagliga stämma. Det är chick rock med en hel massa riff och melodier, och framför allt titelspåret eller vad man ska kalla det, ”Destroy”, är en förnämlig dänga. Framför allt fastnar refrängen, med sin smittande gitarrslinga och sina harmonier. Baksidans två spår, ”Lost” och ”I'm fed Up”, sätter sig inte lika direkt, men så är de också placerade på baksidan av vinylbiten.

Mary's Kids verkar ha förstått sjutummarens potential och har gjort mig intresserad av såväl Mary's Kids kommande som gamla Mensen. Gott så.