Jag har alltid haft lite svårt för pudlar. För onaturligheten. Eller, snarare handlar det nog om att jag alltid har känt ett enormt medlidande inför dem. Med tanken på vad de måste utstå. Föreställningen om att flertalet pudlar tvingas besöka frisören oftare än vad jag gör. Det gör mig lite obehaglig till mods.

Därför, ja kanske inte bara därför, kan jag inte känna det minsta lilla intresse att se en film som heter ”Att göra en pudel”. Men därför var jag också dum nog att inte gå på Dorte Olesens dansföreställning ”Pudel” på Dansens Hus för ett drygt år sedan. Såhär i efterhand känns det ju dumt. Onödigt.

Lyssnade på Frida Hyvönens debut när den kom, det gjorde jag faktiskt inte heller. Så nu har jag fått ta igen det hela med att ta mig an skivan där Frida Hyvönen ger mig musiken från dansföreställningen Pudel.

Musiken till föreställningen Pudel skrevs för orgel och piano. På skiva har detta utökats till stråkarrangemang och kör. För att fylla en 24 minuter lång skiva. Och det är ena extremt väl begagnade minuter. Där är en fantastisk effektivitet och intensitet skivan igenom. När pianot strömmar genom högtalarna känns det ibland som ett kvinnligt Final Fantasy. Frida Hyvönens röst och arrangemanget är sagolikt vackert och mörkt introvert.

De flesta pudelrockare besökte på åttiotalet frisören oftare än vad jag gör. Och använde definitivt mer hårsprej. Dem kan jag kanske också känna medlidande inför. Men nu hade det ju ingenting med saken att göra. Den här pudeln är naturligt vacker.