Att förväntningarna på Anders Trentemøllers debutalbum The Last Resort var högt ställda är definitivt ingen överdrift. För med en meritlista bestående av egna 12″-singlar, EP:s och mängder av remixer av artister som Röyksopp, Pet Shop Boys och The Knife som han modellerat om i sin dansanta minimalfunkiga technostil var frågan om han skulle klara av ett fullängdsalbum. Något som absolut inte är en självklarhet när det gäller musik som till sin natur i så hög grad fokuserar mer på enskilda låtar och singlar.

Men visst inte bara fixar han det, han gör det på ett alldeles enastående sätt och bjuder dessutom också på en rejäl överraskning, framförallt musikaliskt. För frånsett ett par spår där man kan känner igen Trentemøllers mer bekanta dansanta ådra, som Chameleon med pulser av skorrig elektronik marscherande hand-i-hand med en djup bas och Into The Trees (Serenetti Part 3) där han lagt i en högre växel är The Last Resort betydligt mer tillbakalutad.

Tempot är mer böljande försiktigt än rytmiskt taktfast, inramningen mer disigt svävande än krispigt exakt och stämningen storslaget eftertänksam med melankoliska melodier. Allt nedsänkt i ett stort moln av den djupaste varma dub.

Ur det gör sedan Trentemøller små avstickare i olika riktningar. Men vart han än tar musiken behåller han kärnan som gör att The Last Resort inte bara hänger ihop utan nästan kräver att man lyssnar på den som ett album. Då spelar det ingen roll om det som i vidsträckta Always Something Better handlar om ett möte mellan krautrock och scratchexcesser, om The Very Last Resort kretsar kring en akustisk gitarr och en surftwangande dito och blir soundtracket till en av Jim Morrisons mest nerrökta ökenvandringar eller att en vackert svävande melodica ackompanjerar Pink Floyd när de dansar en stilla vals med Four Tet på Brian Enos dansgolv i While The Cold Winter Waiting.

Genomgående finns det en dyster ton men det är en varm dysterhet, aldrig vackrare än när en enkelt klingande melodi och tysta stråkar skapar elektrisk rimfrost i Miss You. Tillsammans med Trentemøllers sätt att bygga upp musiken till långsam stormstyrka som i Take Me Into Your Skin eller maffiga Like Two Strangers blir det smått omöjligt att värja sig.

The Last Resort är absolut inte det album man kunde ha förväntat sig från Anders Trentemøller. Det är mycket mer än så. Genom att göra precis tvärtom och våga visa upp en mer intim och lågmäld sida av sig själv har han åstadkommit en rejäl laddning omtumlande djup dansk musikdynamit.