När A Hawk and a Hacksaw gav ut sin förra skiva “Darkness at Noon” förra året kändes det som en frisk musikalisk fläkt. Inget kunde likställas med den kakofoni och skramlande virvelvind som var A Hawks ljudbarn. Tankemaskinen bakom gruppen heter Jeremy Barnes och är en amerikan som jobbade som brevbärare i England i många år. På fritiden hjälpte han till som volontär på ett flyktingcenter.

Där träffade han människor från alla världsdelar och började så klart flirta med dem musikaliskt. Han spelade mest med Irakier och Kurder, men inte med Romer. Om detta sa han: ”I thought there was some sort of unapproachable barrier between me and these people whom I so admired. But there wasn’t”.

Efter att flyttat hem igen träffade han violinisten Heather Trost. De började tillverka ljuv musik som resulterade i ”Darkness at Noon”. När jag lyssnade som mest på skivan tänkte jag att denna jordenrunt-resa som skivan bestod av, inspelad i flera olika länder med olika slags influenser, måste någon gång hamna i Balkanländernas mylla.

Som i ett mirakel hände just detta. Han kom i kontakt med managern för ett Balkanband och inte vilket som helst utan kanske världens bästa, Fanfare Ciocârlia. A Hawk åkte till en liten by i Rumänien och riggade upp en studio i någons vardagsrum.

Materialet spelades in under två veckor och är grunden för hela skivan. Skivan kompletterades av en tonårig trumpetare från Albuquerque, Zach Condon. Resultatet är ett känslofyllt och mustigt stycke musikmöte.

Jeremy Barnes tycke för utdragna kraftfulla vokala partier fungerar utmärkt med Fanfares lidande blåsstycken. Det båda gör bäst är riktigt energiska explosioner. De är inte så många som man skulle vilja. När det är som bäst är det snabbt snabbt och brötigt. Det kommer bli intressant att följa var A Hawk åker härnäst.