De sånger som Henning Wandhoff skrivit till albumet ”When The Air Is Bright They Shine” tar inte över rummet utan lägger sig som en bakgrund till kaffedrickande och fotoalbumsbläddrande, med soliga melodier strömmande ur högtalarna. Henning Wandhoff, som startade Mountaineer som ett soloprojekt, har en röst så nära Kurt Wagners att melodierna, som tangerar Lambchops, lite försvinner i förvillningen.

Jag har Wagners keps och glasögon på hornhinnan och det stör. Jag har svårt för Wagners dova stämma. I teorin tycker jag om Lambchop. Jag älskar stora band där varje medlem faktiskt har en roll. Jag tycker om stämningarna Lambchop förmedlar. Även om stämningen ibland gör att jag tvärsomnar. Skivorna står tryggt i hyllan av just den anledningen.

Där Mountaineer tar vid dyker så något mer upp. Ett hett John Convertino-tassande och ett försiktigt Kings of Convenience-sound dränker den småbittra röst som ändå inte är lika mörk och skräckinjagande som Wagners.

Mountaineers tredje skiva är ett myller av ljud som samsas i ett sävligt tempo. Det soliga sitter knappast i uptempo-melodier och fnittrande tamburin-spelare. Det soliga sitter snarare i de oerhört luftiga melodierna. ”When The Air Is Bright They Shine” är så befriad från bastyngt sväng som en popskiva kan bli.

På ett för genren föredömligt kort album, endast 37 minuter, presenterar Mountaineer tio synnerligen välgjorda alster och att tycka om i teorin och i praktiken gör på ”When The Air Is Bright They Shine” ingen skillnad.