Debuten är redan en klassiker som skapade ett välförtjänt genombrott. Uppföljaren är nästan lika omtumlande. Den innehåller såväl lite mindre som mycket mer. Ibland är låtarna proppmätta och till bristningsgränsen arrangerade, ibland nästan helt tomma. Det blir aldrig förutsägbart att lyssna på Laleh. Hon fortsätter göra sin musik på sitt sätt. Utan att anpassa sig. Efter alla tokhyllningar av debuten och alla de omtalade spelningarna undrar jag om hon haft någon form av prestationsångest. Men, jag tror inte det. De här låtarna låter som om de funnits där. Helt naturligt och otvunget.

Lalehs kärlesfulla armé av fans som om och om igen bekänner sig till sin idol kommer älska den här skivan också. De butterbittra besserwissermännen kommer hata den. Eller åtminstone inte erkänna något annat. ”Prinsessor” är inte en skiva som kommer förändra något av detta. Det känns mest som skivan är den logiska fortsättningen på det som Laleh gjort tidigare. Behaliga visliknande sånger på svenska blandas med mer direkta poplåtar i soulskrud eller baktakt. Svenska blandas med engelska. Glädje med eftertänksamhet.

Allra bäst är kraftlåten ”Det är vi som bestämmer (Vem har lurat alla barnen?)”. En låt som lyser som en sol och fyller mig med energi. ”Prinsessor” är en skum vals som jag inte förstår men tycker mycket om. ”Mamma” är en sång många kommer göra sig lustiga över. De har inte förstått. ”Far har lärt mig” tassar fram med tramporgel i kulissen.

När Laleh sjunger på svenska når hennes låtar fram till mig omedelbart. Därför tillhör jag inte veta-bättre-falangen av musikrecensentsverige. Den som tycker att Laleh borde skrota svenskan och det de kallar nyproggen. Men, samtidigt gillar jag hennes egensinniga pop på engelska också. ”Closer” är skönt avig och tar mycket plats. ”Call on me” stryker medhårs med balsamspray, precis som ”November”. ”Step on you” är galet intensiv.

Laleh har arbetat hårt med sin röst och sitt sätt att spela på den här skivan. Timmar av ensamhet i studion har resulterat i en bra och flerbottnad samling låtar som jag tror kommer ha extremt lång hållbarhetstid. Men, jag kommer inte överens med de två instrumentala musikstyckena.

Ännu, åtminstone.