Till skillnad från 99 av 100 manliga recensenter av den här skivan har jag aldrig lyssnat med gillande på Ulf Lundell, Eldkvarn eller Bruce Springsteen och hans E Street Band.

Jag förstår vad de menar när de skriver om vuxen rock och hesa män, men jag kan aldrig få ihop det där med den eufori och barnsliga förtjusning som sprutar ur deras texter. I min värld är Clarence Clemons-saxofon ett skällsord och Roy Bittan-piano ett hån.

Å andra sidan har jag lyssnat väldigt mycket på Anders Wendin och en hel del på många av de artister han valt att tolka på ”Pengabrorsan”, hans coverskiva och första album på svenska. Det här är ett par steg bakåt och minst ett åt sidan i karriären som Moneybrother.

Jag tror att det här är en alldeles nödvändig skiva för att han ska ta sig vidare. En dos till av samma vara hade inte känts särskilt kul just nu.

Falsettsången är som bortblåst och energin är mer utagerat levande än tidigare. Det låter kort sagt mer som det gör från scenen. Det är mindre polerat, lite taggigare och mer oborstat. Vi kan tacka Henrik Svensson i producentstolen för det.

Första halvan av skivan är väl sammanhållen vuxenrock för sommarturnéer där Wendin sjunger med hest sprucken röst i ett hav av euforiska crescendon. Det är precis här de 99 hör allt det de vill höra. Jo jag medger motvilligt att jag gillar det. Kanske mest för att hela min kritiska recensentmur rasar så fort Anders Wendin öppnar munnen och ger hals.

Andra halvan spretar mer. Det börjar med ett ”Hawaii 5-0″-minnande riff i öppningen av ”Under bordet”. ”Det blir ingen dans” låter mest som något Ebba Grön skulle ha kunnat spela in om de fortsatt något år till. Duetten med Howlin' Pelle Almqvist i ”Jag skriver inte på nåt” påminner mer om tidiga Monster än något han spelat in som Moneybrother (fattas annat, det är en Operation Ivy-låt i original och de influerade förmodligen Monster lika mycket som någonsin The Clash). Lägg till det en bjällerklocksfylld julduett med Jerry Williams på engelska och en gråtmild ”mitt i natten”-visa i elfte olistade spåret ”Bara ett fån gör så mot sig själv” och du har en ganska spretig samling.

Precis som den första ep:n blir det här i mina öron mer av en öppning än ett färdigt paket. En punkt att bygga vidare från inför framtiden. Vägen till den riktigt breda Håkan Hellström-folkligheten ligger öppen. men jag är inte så säker på att det här är skivan som tar honom dit. Jag tror att det återigen handlar om nästa skiva.

Det kan visa sig att Anders Wendin och Jerry Williams har mer gemensamt än man skulle tro vid en första anblick. Att Anders precis som Jerry kommer att få slita hårt och länge innan han når ut brett. Att Wendin precis som Williams alltid kommer att fungera som turnérande showman oavsett hur trendernas snålvindar blåser.