Recension
- Saturday Night Wrist (CD) Deftones
- 2006
- Maverick/Universal
Tillbaka på banan
Lyssna
När ”White Pony” kom 2000 började jag att tycka om Deftones på allvar, och skivan tillhör än i dag mina favoriter. Den är otvivelaktigt det bästa Sacramentogänget har gett ifrån sig. Men nya ”Saturday Night Wrist” är i sina stunder en god tvåa.
Uppföljaren till ”White Pony”, 2003 års självbetitlade skiva, kom och gick utan att någon egentligen blev lyckligare av det och skivan bör kanske med fördel förpassas till periferin. Den kändes oengagerad, krystad, identitetslös och nådde inte alls upp till sin mångfacetterade föregångare. Och vore det inte för ”Saturday Night Wrist” skulle den gott kunna stanna där i periferin. Men kanske faller den på plats i skenet av sin efterträdare.
”Saturday Night Wrist” är nämligen en skiva med fötterna i såväl ”White Pony” som ”Deftones”. Deftones är tillbaka i det svävande universumet som ger dem många gemensamma beröringspunkter med ett band som Radiohead, samtidigt som de på sina håll väljer att spänna musklerna, något de gjorde lite väl mycket på ”Deftones”.
En låt som den vackra ”Beware” sammanfattar det hela väl; den hade inte känts malplacerad på ”White Pony”, samtidigt som den ståtar med några av skivans fetaste gitarrer mot slutet. Och det är när Deftones är i sin tillbakalutade, drömska, närmast pårökta, form, som jag tycker bäst om dem. När de låter mig slappna av och bara gunga med. Lägg därtill Chino Morenos melankoliska sång och musiken växer ytterligare. När han sjunger Goodbye
på sitt hjärtskärande sätt i ”Xerxes” blir det fantastiskt vackert.
”Saturday Night Wrist” har dock, sina fördelar till trots, en del brister.
En del av låtarna, framför allt på skivans andra hälft, blir för abstrakta och splittrade. ”Rats! Rats! Rats!” och de följande låtarna är sådana exempel, det instrumentala mellanspelet ”U, U, D, D, L, R, L, R, A, B, Select, Start” ett annat. De slarvar bort en fin inledning på skivan och ger ett smått ofokuserat intryck, ett intryck som kanske bottnar i de konflikter, med Chino på ena sidan och resten av bandet och producenten Bob Ezrin på den andra, som uppstod under inspelningen och som ledde till att bandet närapå splittrades.
”Saturday Night Wrist” är en svårfångad skiva. Den har fått sina chanser såväl i iPoden på jobbet, i stereon som bakgrundsmusik och givetvis i lurarna – företrädesvis i horisontellt läge. Det är tillfället när den kommer till sin rätt på bästa sätt. Låtarna kräver uppmärksamhet, helt enkelt, och ger man dem det faller de på plats.
Och då går det även uppför mig att Deftones är, om inte tillbaka i gammal fin form, så åtminstone tillbaka på banan igen. Och det är glädjande.
Publicerad: 2006-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-19 16:35
14 kommentarer
JEEEZZZYY!!!!!! INTE IDAG HELLER?!?!?!?!!?!?!?!!
#
Och inte i morron heller.
#
6/10?!
Snarare 8,snudd på 9 enligt mej.
Lätt en av årets bästa,bara u,u,d,d,l,r,l, r, a, b, select, start och Pink cellphone som inte håller måttet.
#
tycker förra var mkt bättre,denna känns ofta lite för lätt i instrumenten o lite för munter i humöret.håller med om att select start och pink cellphone är utfyllnad,efter 3års arbete bör man slippa sånt.bästa låtar:combat,rats,kimdracula. just partiet i rats när chino sjunger"i wont say nuthin,nuthin not a fuckingTHING!!" e lätt den bästa stunden på skivan.betyget 6 känns rätt jämfört med andra defskivor men jämfört med mkt annat som recenseras här så är det ju en 10a
#
En av årets favoriter faktiskt. Tycker dock att "Rats!Rats!Rats!" är rätt löjlig, att "Pink Cellphone" skulle varit en höjdare om Annie Hardy hade undvikit att låta som en robot och att "Mein" ibland låter lite för mycket som System of a Down för att det ska funka helt. Hade nog gett den 7/10. Ett trevligt eventuellt avslut dock, kanske blir det sista de gör.
#
Ganska lam skiva tycker jag, men har iofs aldrig gillat Chinos sätt att sjunga.
#
Vadå Jeezy? Frågan är snarare varför Mars Volta aldrig dyker upp.
#
jag har provat deftones många gånger men aldrig fastnat. Känns rätt trist.
Jag kan ju skriva en Mars Volta recension. En lång, ingående med genomgång av skivan låt för låt så att ingen orkar läsa färdigt den.
#
instämmer till fullo med recensenten. SNW är ojämn men helt klart en nytändning för Deftones. Många klagar på Chino, men jag måste nog säga att det i många avseenden är just hans röst som gör Deftones. Att han sen inte håller ihop det så bra live är en annan femma
#
Som inbitet Deftonesfan ger jag den 7/10 med rejäl snudd på 8/10. Kimdracula bästa spåret.
Och kom igen… dom här grabbarna måste få exprimentera lite för att göra dagen på jobbet lite roligare.
#
varför pratar ingen om adrenaline och around the fur längre? tycker att adrenaline är deras bästa skiva, med white pony som tvåa. den här är väldigt fin stundtals, men blandningen mellan drömska änglapartier och chugga-chuggariff funkar inte riktigt.
#
Exakt! Dem tre första är dem bästa. Nu när det börjar bli flummig konst-rock så blir musiken mindre intressant och angelägen:(
#
Tycker det här är över förväntan, Deftones lyckades mycket bra med detta släpp.
#
this was one of the best CD’s of 2006 in my opinion some songs like ”Beware”, ”Xerces” and ”Kimdracula” have true depth in them and their Cars cover (drive) is also really well interpreted
#
Kommentera eller pinga (trackback).