Soundtrack är, för mig, komplicerade historier. Det finns så mycket att beakta, så många dimensioner. Dels ska man ta ställning till om man gillar musiken, alltså verkligen gillar den, eller bara gillar den för att man gillade filmen. Dels är det alltid minst en låt som skaver, som inte passar in och som gör att man måste vara ständigt beredd med fingret på forwardknappen. Dels blir vissa sånger så starkt färgade av den filmscen de ackompanjerade att det är svårt att veta om rysningarna utmed ryggraden har med musiken i sig att göra eller om de helt sonika är en pavlovsk reaktion på minnet av filmscenen i fråga. Det är helt enkelt ett problematiskt ämne. Därför håller jag mig ofta långt borta från allt vad filmsoundtrack heter och väljer att köpa hela skivor med de artister och grupper vars låtar i filmer jag lägger på minnet. Den här gången valde jag dock att göra ett undantag.

Och redan nu är ett varnande pekfinger i all välmening på sin plats. Innan jag talar mig varm om följande soundtrack bör starkt poängteras att Shortbus i mina ögon är en av de bästa filmerna som gjorts på mycket, mycket länge. Shortbus, vars regissör John Cameron Mitchell också ligger bakom rockmusikaliska indiefilmen om transexuella Hedwig. Shortbus, som handlar om en sexklubb i New York dit människor som samtliga har svårt att hitta sig själva, sin plats i livet, återvänder för att lindra smärtor och söka sanningar. Shortbus, vars husband med Scott Matthew i spetsen, redan från de första tonerna fick mig att önska innerligt att jag fick vara där. Shortbus, vars soundtrack innehåller både en och två och tre av mina amerikanska indiefavoriter.

Hidden Cameras, Azure Ray, Animal Collective och Yo La Tengo är en väldigt bra början. Säkra kort, liksom. Jay Brannan (som för övrigt spelar en av huvudrollerna i filmen och där framför sången från soundtracket, ”Soda Shop”, halvnaken inför en av de mest komiska sexscener som någonsin skildrats på vita duken), Sook-Yin Lee (också rollinnehavare i filmen) och ovan nämnda Scott Matthew är en lika fin fortsättning, och dessutom för mig helt nya musikaliska bekantskaper. Vi snackar queerindie så till den milda grad att klockorna stannar. Och det är inte illa, inte illa alls. En rökigt hes Anita O'Day adderar med ”Is You Is or Is You Ain't My Baby” en känsla av källarlokal och jazzigt 40-tal till helheten.

Helheten, förresten. Det är svårt att tala om helheter här. Om jag ändå skulle göra ett försök bör nyckelord som värme, brokighet och en slags gemenskap i utanförskap nämnas. Men som sagt. Nu kanske jag talar om filmen igen. Säkert är dock att soundtracket till Shortbus är ett av de finaste filmsoundtrack jag någonsin hört – vilken orsaken än är. Den enda sång jag ens överväger att knappa förbi är The Arks tolkning av Nationalteaterns progganthem ”Kolla Kolla”. Den var roligare i filmen än på skiva då man snabbt tröttnar och inser att originalet är ungefär hundra gånger bättre.