När Gnarls Barkley släppt sitt på förhand upphaussade album var jag rätt övertygad om att ”St Elsewhere” skulle bli årets överlägsna crossoveralbum när skivåret 2006 skulle sammanfattas. Jag vill minnas att jag och Patrik Hamberg var rätt överens om det här när vi diskuterade det. Nu, när årslistorna börjar trilla in, står det rätt klart att crossoverkronan kommer hamna hos någon annan (lite otippat verkar Ghostface vara starkaste kandidaten). Jag gissar att Patrik träffar rätt mitt i prick när han i sin blogg konstaterar att anledningen är att Gnarls föll offer för sin egen folklighet. När Gnarls började sälja busslaster var det helt plötsligt inte längre lika kul.

I samma text konstaterar Patrik också att ”St Elsewhere” är en ”funksoulskiva” och inget annat. Precis samma sak skulle jag nog säga om K-OS tredje album.

På ren rutin skulle jag ha sorterat in såväl ”St Elsewhere” som ”Atlantis – Hymns of Disco” under rubriken ”hiphop”, mest baserat på gamla meriter. Två rappare och en hiphopproducent omgivna av hiphopbeat. Men det är ju en sanning med modifikation. Det var ett rätt bra tag sedan Cee-Lo och K-OS släppte den renodlade rap-posen och Dangermouse, tja, han har ju mest varit lite här och där med sin musik.

Det frön som såddes på ”Exit”, en i det stora hela rätt traditionell ryggsäckshiphopskiva, fick explodera i full blom när K-OS släppte uppföljaren ”Joyful Rebellion”. Musiken tilläts förgrena sig in i närliggande genrepölar mer än tidigare och K-OS själv blandade sång med rap utan att det någonsin kändes konstigt, kantigt eller påklistrat.

Den här gången tar han saker och ting ett steg till. Rappandet är snarast undantag och hiphopens traditionella element blir kryddor snarare än fundament. Ja, även om undantagen finns (det känns på sätt och vis svårt att bli hiphop-fundamental än att plocka in ”Funky Drummer” och ett Chuck-”bass!” i en och samma låt).

Det blir stråkdränkt gammelskolesoul, jazzigt snurrande ståbasar, rasslande tamburiner och handklapp, rockriff, baktaksvibbande, sextiotalspopgitarrer, Afrika-inspirerade gospelkörer (kanske lite oväntat framförda av Sam Roberts och Broken Social Scene-Kevin), lägereldsinitimitet, hiphop och disco – för det mesta framförda med livslevande musiker i studion. Kanske inte allt på samma gång hela tiden, men ibland är det inte långt ifrån.

”Atlantis – Hymns for Disco” når inte upp till fullständigt magnifika ”Joyful Rebellion”, men är inte allt för långt efter. I sina bästa stunder, som i jazziga ”FlyPaper”, Cody ChesnuTT-doftande ”Sunday Morning” (stråkarna!), Strokes-påhälsningen ”Born to Run”, lågmälda ”Highway 7″, Buck 65-gästningen ”Ballad of Noah”, ”O.P.P.”-kusinen ”CatDieseL” och passande nog discoinfluerade ”Black Ice – Hymn for Disco”, är ”Atlantis – Hymns for Disco” utan problem i nivå med föregångaren.

Hiphop, inte hiphop? Oavsett vilket är ”Atlantis – Hymns for Disco” ett av årets bästa album.

Inte illa för en kille som släppte sitt sista album för två skivor sen.