Recension
- Rudebox (CD) Robbie Williams
- 2006
- EMI
Väldigt Robbie Williams
Lyssna
Externa länkar
- Robbie Williams
- Officiella sidan.
Orup, Robbie Williams och George Michael. Gemensamt? Tja, det finns förmodligen lika mycket som förenar dem som det finns skillnader. Men efter att ha lyssnat på Orups och Robbies respektive senaste album och George Michaels tjugofemårsjubileumssamling om vartannat kändes det på något sätt som att de ändå hörde ihop.
Kanske, förmodligen, är det bara i mitt huvud den nära kopplingen dem emellan är glasklar. Men det hör inte hit. Dagens skiva är följaktligen tre: Orups ”Faktiskt”, Robbie Williams ”Rudebox” och George Michaels ”Twentyfive”. Recenserade separat.
Så nu vet ni.
Robbie Williams tillhör en av de där artisterna som snudd på alla har en åsikt om. En artist som i princip alla hört något av. Om det sedan är som medlem i Take That, som Rat Pack-wannabe i storjazzkostym eller arenarockare med eller utan Kylie Minogue.
Jag har alltid gillat Robbie. Fast tyvärr har jag alltid gillat Robbie mer än Robbies musik. Den enda Robbie-låt som är verkligt fantastisk är ”No Regrets”. Den är också en en av de låtar där det känns som att Robbie inte behövt ta på sig sin mask av lika delar rolig timme och bad boy.
Nu har Robbie äntligen fått göra skivan han alltid velat göra. I alla fall enligt honom själv. En skiva som enligt förhandssnacket skulle vara en helt ny musikalisk sida av Robbie. Alla spärrar uthinkade genom fönstret och allt det där.
Vad du än säger, Robbie. Det är också ungefär vad jag gissar att Robbies skivbolag sa när han presenterade sin idé. Har man sålt så mycket som Robbie får ”fria händer” förmodligen lite nya dimensioner. Efter det sedvanliga skivbolagsgnället, att all förändring av framgångsrika recept är dåligt fram till dess att förändringen resulterat i ett nytt framgångsrecept, bar det förmodligen iväg.
Och iväg bär det. Hade det här handlat om en mer alternativ artist hade etiketten ”eklektiskt” förmodligen varsamt borstats av. Nu blir det istället ”spretigt”. Och oavsett vad man väljer att kalla det känns det som att Robbie omfamna alla fans som finns över hela världen. Ja, nästan. Visserligen är det inte sällsynt att topplisteartister försöker fånga in så många potentiella konsumenter som möjligt, men sällan så totalt befriat från röd tråd som här.
Hårdelectrostudsande hiphop i titelspåret kastas rakt in i ”Viva Life on Mars” – hillbillycountry med ”West End Girls”-referens i samma dikeskörda pickuptruck som Becks ”Where It's At”. Då har vi hunnit två låtar och tonen är rätt mycket satt. Sedan är det rätt mycket slalomåkning mellan såväl genrer som stämningar. Rock och elektronik. Lily Allen-charm (Lily körar också på två spår) och technoknorrande. Galenskap och innerlighet.
Dessutom fullständigt dräller det av referenser till andra artister och låtar (och förstås Pet Shop Boys-producerade Madonna-hyllningen ”She's Madonna”, där Neil Tennant, som på ”No Regrets”, också körar).
Rätt många texter om ”Rudebox” jag läst har ställt frågor om vad Robbie vill med det här albumet. Hur han vill positionera sig. Vad han vill säga om sitt skapande. Som att det måste finnas ett mönster, en mening. Själv tror jag faktiskt att det mest handlar om just att Robbie fått göra som han vill, utan att överhuvudtaget tvingas tänka efter särskilt mycket.
Samma tror jag är sant för de fem covers som rätt mycket håller samman ”Rudebox” (okej, det förutsätter att man känner till låtarna, men det hör inte hit). Det är låtar från Robbies åttio-, nittio- och tjugohundratal som fan, inte artist. I samtliga fall rör det sig nämligen om covers som inte avviker särskilt långt från originalen.
Manu Chaos ”Bongo Bong”, Lewis Taylors ”Lovelight” (bättre än originalet med hjälp av Mark Ronson och N'Dea Davenport, Human Leagues ”Louise”, i en originaltrogen vacker och lågmäld version, och Stephen ”Tin Tin” Duffy 24 år gamla ”Kiss Me”, producerad av, överraskande på många sätt, discokungen Joey Negro. Dessutom pluspoäng till den sista för sitt Art of Noise-break.
Och så förstås albumets, på mer än ett sätt, mesta cover: en nyinspelning av Pet Shop Boys cover av My Robot Friends ”We're the Pet Shop Boys”. Återigen producerad av Pet Shop Boys och återigen med Neil på körsång. En låt som till stor del bygger på en uppräkning av Pet Shop Boys-låttitlar. Meta på så många sätt.
”Rudebox” är knappast albumet som en gång för alla kommer att förändra den allmänna synen på Robbie Williams. Fast det är förmodligen inte meningen. På samma sätt som att spretigheten gör skivan väldigt ojämn, men ojämn på olika sätt beroende på dina preferenser.
Väldigt mycket ett Robbie-album, alltså.
Publicerad: 2006-11-28 00:00 / Uppdaterad: 2006-11-28 00:00
14 kommentarer
fan, imorrn måste det fan bli en bra skiva!
#
länkarna går fel. Óruplänken går till George Michael, och George Michaellänken till Evanescence
#
lågoddsare att Jonas Wergeland är intresserad av länkarna i en Robbie Williams-recension.
Elton John, Robbie Williams, etc, är det någon annan som ser ett mönster?
#
Tycker Ola Andersson är lite motsägelsefull. När jag läser det sjunde stycket undrar jag om det är jag eller Ola som är full…
#
JW: Tack för påpekandet. Fixat nu.
#
En av de absolut sämsta skivor jag hört i år.
#
flasktroll: du glömde Rufus Wainwright och Pet shop boys också.
tönt.
#
"Jag har alltid gillat Robbie. Fast tyvärr har jag alltid gillat Robbie mer än Robbies musik."
Well put, precis så känner jag också. Jag skulle vilja gilla hans musik mer. Samma sak med Madonna. Och några till jag glömt.
#
Är de Rit-Ola?
#
Också bland det sämsta jag har hört i år. Plågsamt dåligt.
#
långt och tråkigt.
#
pinsam platta. försök lyssna på det sista (dolda) spåret utan att implodera av genans å robbies vägnar.
#
Ola du måste mena att han är en Rat Pack-wannabe och inte en Brat Pack-wannabe.
http://en.wikipedia.org/wiki/Brat_Pack
Gör om, gör rätt! :)
#
melinda: Haha. När man tänker en sak och skriver en annan. Självklart ska det vara Rat Pack. Ändrat nu. Tack för påpekandet.
#
Kommentera eller pinga (trackback).