dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

Ryan Adams: 29
29 (CD) Ryan Adams
2005
Lost Highway
8/10

Ryan, bäst naken

Lyssna

Sök efter skivan

Ryan Adams som person är lite av en paradox för mig. Å ena sidan skriver han fullkomligt överväldigande ballader om kärlek och ångest. Å andra sidan verkar han vara en helt okänslig diva som gör sig ovän med folk till höger och vänster och skäller ut sin publik för skitsaker. (Jag var på Berns för några veckor sedan och såg debaclet till konsert.) Men jo, jag vet, rockhistorien är fylld av svin som skapat underbar musik. Jag tycker dock ändå att mogenheten i många av Ryans texter borde avspegla sig något på personen. Han är kanske bara väldigt bra på att ljuga.

Killen släppte i alla fall tre album förra året. Det är ett ganska mastigt projekt att ro iland för vilken artist som helst. ”29″ var den sista skivan i trilogin och förmodligen den som fick minst uppmärksamhet. Möjligen eftersom den är en aning mer svårtillgänglig än de övriga, men mer troligt därför att den helt enkelt kom sist och folk antagligen hunnit tröttna en aning. Hur som helst är den på sina ställen väldigt bra.

Ryan Adams har under sin karriär hoppat mellan olika stilar i nästan samma takt som Fredrik Reinfeldt byter ministrar. ”29″ är inget undantag. Första låten, titelspåret ”Twenty Nine” är en rätt tråkig rockenrolldänga som faktiskt gjorde att jag först la ner albumet ett tag, innan jag fick rådet av en vän att verkligen lyssna noga på hela skivan. Ryan berättar historier om den amerikanska arbetarklassen i bland annat ”Strawberry Wine” som om han vore en Springsteen, och sjunger alt-country som en skönsjungande Gram Parsons i ”Carolina Rain”.

Som mest hjärtskärande blir det dock när Ryan klär av sig alla rockattribut och sina, visserligen mycket fina, countrypastischer, och naket tillsammans med pianot sjunger ballader som ”Blue Sky Blues” eller ”Elizabeth, You Was Born To Play That Part”. Två små stycken om den omöjliga men ändå så oundvarliga kärleken, där Ryans enorma låtskrivartalang kommer till sin fulla rätt.
Han kanske till och med talar sanning då han i ”Blue Sky Blues” sjunger:

”Cause I know I'll lose
What's left of my mind
I cant win,
But for you I will try.”

Karl Martinsson

Publicerad: 2006-11-25 00:00 / Uppdaterad: 2006-11-25 00:00

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Lördag, Recension | Recension: #3956

4 kommentarer

den toppar knappast Rock N Roll,det blev aldrig bättre än så.

Medlem 2006-11-25 00:41
 

karl, är du sugen på att dra ihop ett litet musikprojekt?

jag har ett 50-tal mer eller mindre färdiga, du kan ju kolla på http://www.myspace.com/violentpangsofsuffering

fast ny sida o nya låtar ska läggas upp

dolfuss Medlem 2006-11-25 10:31
 

bra recension. men sluta sprid myten om att konserten på berns var ett debacle. ni som tycker det verkar tro att ryan ska kliva ut ensam med en akustisk gitarr och bara lira låtar från heartbreaker. jag var där och tyckte det var en helt ok konsert föruom ryans lilla hissy fit på de som skrek efter come pick me up, hela konserten. jag tycker nog att både cold roses och jacksonville city nights är bättre än 29. men där är ju soundet mer alt-country, americana än singer-/songwriter, ungefär som på konserten på berns alltså.

jaxonville Medlem 2006-12-05 13:15
 

men det var ju en vidrig konsert!

nå, jag listar nog oxå cold roses och jacksonville högre än 29. fast har oxå lyssnat minst på 29.

Medlem 2006-12-17 18:13
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig