Mycket är sig likt på den femte Xiu Xiu-skivan på lika många år. Aviga melodier, märkliga rytminstrument, missljud för att sätta accent och många lager i ljudbilden. Jamie Stewart bär fortfarande sitt och bandets hjärtan på sin ärm.

Greg Saunier från Deerhoof producerat och spelar på de flesta låtarna på skivan. Men den största skillnaden från förr är att Caralee McElroy fått ta störra plats. I Hello from Eau Claire får hon till och med sjunga själv, till pinglande slagverk.

Och det låter annorlunda när hon leder dem. Xiu Xiu förlorar lite skärpa, glider lite för långt in i naiviteten … och jag har svårt att bestämma mig om det är bra eller dåligt. För när jag släpper garden har de lättare att hitta in, men samtidigt blir uttrycket som når fram kraftlöst. Och för all del förnöjer omväxlingen. Jag har alltid tyckt hon har en konstig roll i bandet. Alltid med, men aldrig särskilt deltagande. Eller rättare sagt inte märkbart deltagande.

Skivans absolut höjdpunkt är The Pineapple vs the Water Melon. En rullande gitarrslinga ackompanjeras av Jamies kokosnötter till klopprande slagverk. Men jag slås även där av hur avskalad The Air Force är, i jämförelse med allt annat Xiu Xiu släppt ifrån sig. Lagren är få och det finns inte särskilt många störningsmoment att penetrera. Kanske för att bättre fokusera på textmaterialet. Men avsaknaden av motstånd gör också att jag inte ids ta in det. Jag saknar de skarpare kanterna, de nästan ondsinta frontalkrockarna från både A Promise och Fabulous Muscles.

Jag hoppas att de ska ha vänligheten att göra mig illa nästa år, när den sjätte kommer.