Chris Corner heter en anemisk man som gör musik som helt och fullt tilltalar mig. På ett sätt som gör att jag börjar tappa fattningen. ”The Alternative” är den andra skivan han gör under IAMX-epitetet och efter många om och men har jag äntligen fått tag på den. Kan inte förstå att den saknar distribution här i ett modstulet grått litet land där de potentiella lyssnarna bör vara ganska många.

Precis som han låtit i Sneaker Pimps och på sin första IAMX-utgåva ”Kiss + Swallow” öser han generöst på med modern dystermusik. Stämningar i samma mörka intellektkvarter som Radiohead och Depeche Mode rört sig i. Färgat och sotat i cyniskt electroclashljus.

Som ett ungt, modernt uppgivet och sanningssägande Secret Service.

Omvärlden är kall och grå, livet är läskigt och förtappat och allt går åt helvete till takten av taktfasta beats och Chris Corners makalösa sätt att sjunga. Naket och obehagligt. Oerhört tilltalande. Han börjar med att sjunga att han ska bli president för alla oss ensamma pojkar till ett storslaget och ödesmättat anslag och avslutar med att tillsammans med ett trasigt ekande piano sjunga en sång som ska få mig att älska igen. Däremellan visar han alla sina sidor med monotona dödsdansbeats, skört störda långsamlåtar och hets, hets, hets. Skivan kulminerar i de fyra sista låtarna som är ett rungande crescendo och de allra starkaste argumenten för att Chris Corner är bäst.

”S.H.E” blir med sitt dystra driv större än livet. ”Spit It Out” knuffar mig framåt med sin fantastiska melodi och desperation. ”After Every Party I Die” kyler ned mig till nollpunkten och ”This Will Make You Love Again” är större än allt annat, trots att den bara innehåller piano och sång.

Cyniskt, dystert, drogat och iskallt dansant. Androgynt och desperat sexuellt. Post-allt. Eller nu-allt. Egentligen förstår jag inte alls varför det berör mig så. Men ”The Alternative” är årets skiva i min värld. När jag sitter i kollektivtrafiken med novemberstockholm utanför fönstret och morgonnyheterna i minnet ser jag hur Chris Corner låter.

”Splinter” var tesen. ”Bloodsport” antitesen. IAMX är syntesen. Och ”The Alternative” är troligtvis kulmen. Den är varken vacker eller hoppingivande, men väldigt verklig och stark. Som en omaskerad dokumentär.

Världen 2006. Det fula låter väldigt, väldigt fint.