Vilken är den bästa skivan? Den som bäst krokar i någon av dina reflexer med en snygg hook i refrängen? Den som musikaliskt växer på dig, som aquired taste? Eller den som ger dig mest att tänka på?

I perioder är jag övertygad om att det är skivorna jag tänker mest på och kring som är allra bäst. Precis som konst, litteratur och andra kulturuttryck. All musik som vidgar min värld är bäst. (Ända tills nästa skiva med den där omedelbara hooken som krossar allt motstånd dyker upp förstås. Men det händer så sällan att det är undantaget som bekräftar reglen. Dessutom är det här ett teoretiskt resonemang och då måste teorin få vinna.)

För mig har Hans Appelqvist alltid hamnat i den kategorin. Från mitt första möte med honom, på den lilla epn Att möta verkligheten som fick mig att leta upp allt han spelat in, till nu med Naima.

I augusti, 2004, träffade jag Hans Appelqvist för att prata om Bremort som då hade släppts för inte så länge sedan. Det blev ett samtal om kartor och människor, snarare än musik. För trots att Hans studerar till tonemester vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium med inriktning mot klassisk- och konstmusik är inte musiken automatiskt det viktigaste. Musiken är bärare av innehåll och innehåll är det viktigaste. Eller som Hans uttryckte det då: Det som betyder något, det är människor. Det handlar mycket om känslor eller att framkalla känslor. Det är det jag vill göra med min musik.

Hans musik har alltid haft en röd tråd genom sig som är en berättelse. På Tonefilm använde Hans filmsamplingar för att berätta, på Att möta verkligheten dokumentärt material, på Bremort fiktivt material med dokumentär känsla och nu på Naima är det fiktiva helt i fokus.

Naima är ett sagoväsen med pelikanhuvud som hjälper människorna hon möter till en fastare punkt i tillvaron. Ibland handgripligen, ibland mer genom att bereda lugn för tanken. Figuren är en formulering av hopp, om en entitet som kan hjälpa till att lätta på vår börda i en värld där Gud är död sedan länge och den enskilda människans ansvar är allt vi har att förlita oss till, även om den enskilda människan ingår i grupper och kulturer med koder och regler att följa. Det är en ganska naiv formulering och något som kanske inte ens är önskvärt. Men det är heller inte nödvändigt.

Det är inte historien i sig som får mig att tänka, snarare ansatsen. Det är en filosofisk fråga om vårt liv han ställer. Men han gör det inte i en filosofisk tes, han gör det med musik. Och jag försöker inte hävda att det är första gången någon använder musik som förmedlare av frågan och låter svaret formuleras hos lyssnaren.

Att sen musiken i sig fascinerar och omtumlar mig är bara en lycklig bonus. Att kalla det här för pop, som P3 Guld-juryn gjorde när de delade ut priset för årets popskiva till Bremort 2005, är att sträcka sig ganska långt i definitionen och hjälper knappast lyssnaren som försöker hitta in. Istället hamnar musiken under den virriga och icke förklarande genrebeteckningen electronica, vars bäst fungerande definition väl är musik som inte kan spelas med riktiga instrument. Musiken spelas, klipps och klistras med strängar, stråkar och med varningsljud från datorer. Upplevelsen i hörlurar rekommenderas, även om skivan är härlig även i ett stort rum där ljudbilden får breda ut sig över en stor yta.

Bäst är http://www.naimachat.se/, ”För mig är det inte verkligt” och On the Beach. Men det är knappast som enskilda låtar den här skivan ska betraktas.