Det går långsamt. Ett lågmält trummande lägger sig bakom mjuka basgångar. Toner från piano och gitarr stryker under de försiktiga tonerna och ger kraft åt starka melodier. Stråkarrangemang och något enstaka blåsinstrument fyller ut ljudbilden och ger plats åt Ebba Forsbergs känsliga sång. Hon sjunger ord och meningar som berör. Ibland tunt och skört på gränsen till krackelerande, ibland med sorgens styrka. Med en röst som är så fin att det är makalöst. Det låter osminkat. Ärligt i varenda ton. Inte ett dugg pretentiöst, trots mina pajiga ord.

Ebba Forsberg är fortfarande en artist i musiksveriges glesbygd. Långt ifrån listhets och fingertoppskänsliga trendmusikälskare. Ofta när hon omnämns eller intervjuas hänvisas till hennes insatser som musiker bakom kända män eller det faktum att hon knöts till Madonnas Maverick och genomförde en viss satsning i USA. I många artiklar och recensioner av den här skivan får det faktum att Love Olzon producerat nästan mest utrymme.

Sjukt.

På det här, hennes tredje album, samsas tio bitterljuva långsamlåtar som varsamt och vemodigt bäddar in trasiga och otrasiga historier. Om november 2006 kunde låta, skulle november 2006 låta som Ebba Forsbergs musik. Med jazzbluesiga blåtoner bygger hon små stämningar. Och stora stämningar. Hon sjunger om svek och osvek, kärlekens fram- och baksida, små tankar på ett stort sätt. Och det är alldeles underbart att lyssna på. Mina tankar vandrar ibland iväg till de allra starkaste låtarna på The Cardigans ”Long Gone Before Daylight”. Eller kraften i Neko Cases allra starkaste vemod. Men mest av allt till Ebba Forsbergs två tidigare album. Starkare än många mer uppmärksammade och hyllade.

Märkbart osynliggjord har Ebba Forsberg gjort ett av höstens – och årets – absolut viktigaste, bästa och mest minnesvärda album. Tio låtar som var och en knäcker den starkaste a-människa. Ett album som går in under huden på mig som är patologiskt beroende av ett vemodigt, långsamt och skört ledmotiv just nu.

Känsligt, på gränsen till ont. Svårt för Grammis-juryn att förbise.