Recension
- (Who's Afraid Of?) The Art of Noise (LP) Art of Noise
- 1984
- ZTT
Början och slutet för Art of Noise
Lyssna
Externa länkar
- På webben
- En sida om Art of Noise.
- Diskografi
- En rätt heltäckande diskografi.
- ZTT
- Skivbolagets sida.
- Art of Noise
- Dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special.
Om ep:n Into Battle var Art of Noise första steg ut i verkligheten som just Art of Noise, var (Who’s Afraid Of?) The Art of Noise gruppens verkliga elddop.
Into Battle bestod i grund och botten av Beat Box och Moments in Love, två av de låtar som kom att definiera icke-gruppen Art of Noise. Resten var små korta ljudpassager instoppade däremellan, mest för att, vad det kändes som fylla ut och dessutom fylla kvintettens behov av att testa begränsningarna och möjligheterna i utrustningen de hade släpat ihop i Trevor Horns studio.
På många sätt är (Who’s Afraid Of?) The Art of Noise en utbyggnad av Into Battle. Grunden ligger fortfarande i Beat Box och Moments in Love, men materialet omkring har den här gången fått eget liv.
(Who’s Afraid Of?) The Art of Noise visar även det första exemplet (på ett album) på en ”diversion”. Med ett skivbolag som ZTT, drivet av två människor (Horn och Paul Morley) som så här i efterhand kändes smått maniska i sina ambitioner att uppnå sina konceptuella mål var det inte särskilt förvånande att det bolaget släppte ifrån sig var svårt att få en överblick över. Det gällde inte minst bolagets förkärlek just för diversions, olika versioner av samma låt. På sätt och vis inget annorlunda mot mixar och remixer, men betydligt svårare att hålla reda på. I en av kommentarerna på den eminenta diskografi-sidan discogs.com har en medlem skrivit följande kommentar till singelutgåvan av Beat Box (innehållande diversion sex och sju av låten):
This record has the same catalog number as the 12″ single containing Diversions One and Two. Diversion Six is the same as Diversion Ten; it is a radio edit of Diversion One. Diversion Seven is an edit of Diversion Two, but is slightly different from the mixes that were released as Close (To The Edit). It is completely different than the live remix of the Into Battle version that was introduced by Paul Morley as Beat Box (Diversion Seven) during a 1984 appearance on BBC Radio 1.
Eller hur.
Oavsett vilket är det på (Who’s Afraid Of?) The Art of Noise som den definitiva versionen av Beat Box finns – låten som ska ha börjat sin tillvaro som Cantana for VW starter efter det ljud av en hackande Golf som var grunden (en sampling som kom till av en händelse när Lagan och Jeczalik försökte spela in ljud av hästar). Med grunden i sitt stenhårda hiphopbeat kastar Beat Box (Diversion One) runt röstsamplingar mellan högtalarna, invävt mellan startmotorer, scratch, klockspel och blåsstötar i nästan åtta minuter. Nästan. För efter lite mer än sju och en halv minut försvinner nästan hela ljudverkstaden bort i fjärran och det enda som återstår den sista dryga minuter är ett otroligt vackert pianosolo framfört av Anne Dudley. Och fast hon bara har några försynta fingerknäppningar till sällskap lyckas hon ändå nästan låta lika mäktig själv som hela resten av Beat Box (Diversion One).
Golf-startmotorn från Beat Box får ännu större utrymme i Close (To the Edit) (den mest framgångsrika inkarnationen av Close), faktum att nära nog hela rytmen är byggd kring den. Men till skillnad från den hackande Golfen exploderar Close (To the Edit) igång med besked, byggd enligt samma grundmodell som Beat Box – ett hårt, oförlåtande beat indränkt i stötar, mullrande basgång, sönderklippta röster och congas med en tyngd som nästan bara Cameos Word Up var i närheten av bland funkartisterna under åttiotalet.
Albumets tredje mästerverk (tillika en av gruppens tre första singlar) är, precis som i fallet med Horn-producerade Frankie Goes to Hollywood, i det närmaste raka motsatsen till Beat Box och Close (To the Edit). Och i fallet mästerverk finns det få låtar överhuvudtaget som kan mäta sig med Moments in Love, en låt som idag nästan blivit en standard och som därigenom har tappat kontakten med artisten som gjort den.
På Art of Noise första album återfinns den längsta versionen av Moments in Love med sina över 10 minuter. Tio fantastiskt, sagolikt vackra minuter med sina röster, sina stråkar, sina harpor och smekande melodier. Men i Art of Noise värld är inget vad det verkar vid en första anblick. För under de vackra och mjuka melodierna lurar även här ett alldeles för hårdslående rytmverk och en basgång som började sitt liv som en konstrabas, men som med maskinernas hjälp klippts av på ett sätt som får den att kännas kantig och avhuggen. Men ingen av de båda sidorna dränker någonsin den andra. Och trots sina tio minuter blir det aldrig någonsin tråkigt eller ens händelselöst. Som Anne Dudley själv konstaterar i cd-boken till boxen And What Have You Done With My Body, God?: ”you can’t think of leaving any bits out, it’s just got to be long…”
Resten av materialet på (Who’s Afraid Of?) The Art of Noise når aldrig riktigt upp till de här tre, men det säger mer om Beat Box, Close (To the Edit) och Moments of Love än de övriga låtarna. För på albumet finns få stunder som inte är skitbra. Titelspåret är en struttig scratchljudorgie som dansar runt på egenpåhittade dansgolv medan Momento är en minuts inspelningar av kyrkklockor och klackar som går över stengolv för att sedan övergå i en hastigt påkommen kyrkorgelkonsert. A Time for Fear (Who’s Afraid) väver in nyhetsrapportering om USA:s invasioner på Kuba och Grenada över en ljudkuliss som skulle kunna fungera som järnverksmarscherande illustration till ett slagfält med några finstämda break av betydligt mer melodiöst slag medan de korta styckena Snapshot och Realization skulle kunna fungera som musik på en soulskiva från mitten av åttiotalet. How to Kill är avslutningsvis albumets mesta icke-spår där musik får stå tillbaka för ljudexperimenterande.
Allt som allt är (Who’s Afraid Of?) The Art of Noise ett av åttiotalets mest fascinerande album. (Who’s Afraid Of?) The Art of Noise skulle också komma att bli Art of Noise första, sista och enda album.
LÄNKAR
Ola Andersson vs The Art of Noise
Dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special.
Publicerad: 2006-11-02 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-18 22:35
En kommentar
[...] (Who’s Afraid Of?) The Art of Noise (1984) [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).