Members of Art of Noise who aided on the musical side of Horn and Morley‘s swindling, mediating project have now decided that they are competent enough to pursue a conventional rock career, and that this is something they prefer – the settled patterns of a rock schedule, its unsubtle, manufactured sincerety. Accordingly they have jettisoned themselves out into the pop area where meaninglessness is a virtue, agreeing with the rock industry’s viewpoint that all unsettling and cross energy must be reduced to purpselessness for the sake of public safety.

Det är nog ingen överdrift att säga att skilsmässan mellan å ena sidan Trevor Horn och Paul Morley och å andra sidan Anne Dudley, Gary Lagan och J.J. Jeczalik inte var smärtfri.

Vad som hände när Art of Noise huvudsakliga musikskapartrio tog sitt pick, pack och artistnamnet och klev över till China Records finns det flera svar på, beroende på vem av medlemmarna man frågar. Klart är oavsett vilket att den som förmodligen blev surast över brytningen var Paul Morley.

Det är Morley, som under pseudonymen Otto Flake skrev det inledande stycket, hämtat från Daft. Inte kvarterets gladaste kille.

Trots den bittra smaken var förstås Trevor Horn och Paul Morley tillräckligt mycket affärsmän för att inse att om gruppen nu dragit nån annanstans så gällde det att krama ur så mycket man kunde ur namnet Art of Noise medan gruppen fortfarande var i ropet. Sagt och gjort: Daft.

Med tanke på att Art of Noise bara hann med att ge ut ett album och en ep på ZTT var urvalet inte enormt inför Daft. Det betyder också att i princip allt material från de två släppen återfinns på samlingen – i samma versioner. Som 4CD-boxen And What Have You Done With My Body, God? 20 år senare skulle visa fanns det nämligen en mängd alternativa versioner, eller ”diversions” på ZTT-språk, som hade kunnat plockas in till Daft. Men det struntade Morley och Horn i och gjorde istället Daft till en ”best of” i allt utom namnet – ett grepp som ironiskt nog (för att vara ZTT) var precis det mest oväntade de kunde göra.

Eftersom allt material fanns ute sedan tidigare var Daft förmodligen ingen överraskning för någon. Genom att ta bort ett par av de mindre intressanta spåren från Into Battle-ep:n blev Daft sammantaget också bättre än ep:n och debutalbumet lagda sida vid sida.

Men förutom att Daft är ett behändigt sätt att skaffa sig det mesta av Art of Noise släppta ZTT-material så finns det faktiskt en väldigt stark anledning att skaffa sig Daft även om man äger i princip allt annat som gruppen släppte under hela sin karriär, boxen And What Have You Done With My Body, God?

Anledningen stavas Moments in Love.

För förutom material från Into Battle och (Who’s Afraid Of?) The Art of Noise finns det också två spår med från tolvtumssingeln av Moments in Love. Det här betyder att Daft stoltserar med de tre huvudsakliga och bästa versionerna av Moments in Love.

Den tio minuter långa originalversionen från (Who’s Afraid Of?) The Art of Noise finns självklart med (Moments in Love), liksom tolvtumsmixen försiktigt frammejslad kring ett varmt klockspel och det förmodligen vackraste sopransaxofonsolo som någonsin spelats in (Love). Men så finns här också den fyra minuter och fyrtiofem sekunder långa (och långsamma) (Three Fingers of) Love-versionen. Det är så vackert att man glömmer att andas.

Samlingen The Best of the Art of Noise är den bästa samlingen om man vill få sig en snabb helhetsbild över den största delen av Art of Noises karriär, men ett väldigt varmt tips är att åtminstone komplettera den samlingen med Daft om man vill få sig en lagom stor dos Art of Noise.

LÄNKAR

Ola Andersson vs The Art of Noise
Dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special.