Många har försökt innan norska Stonegard gav sig fan på det. Att blanda skriksång med vanlig sång, att varva stenhårt mangel med lugnare tongångar. Men få har lyckats gå balansgången så här bra.

”From Dusk till Doom” rivstartar med ett minst sagt grymt riff som följs av ett minst sagt rappt trumlir. Ni har min uppmärksamhet, norrbaggar.

Sedan smög sig så klart en viss skepsis in när Ronny Flissundet börjar sjunga med ren stämma i stället för att väsa fram stenhårt bröl som han gjorde inledningsvis. Men Flissundet har den goda smaken att allt som oftast inte ta steget fullt ut och sjunga melodiöst. Han kan låta sinnesrubbad med sitt brölandet, men han kan även låta stenhård på ett thrashigt vis, som flera gånger får mig att tänka på James Hetfield. Och det är inte fy skam.

Om någon har missat det så spelar Stonegard metal. Glädjande nog en rätt svårdefinierad sådan. Eller ska man snarare säga att de verkar ha inspirerats från flera olika håll. Låtarna är inte speciellt raka, utan kräver en del av lyssnaren i form av uppmärksamhet.

Jag hör dels thrash metal-riff, men också en nästan lika stor dos släpiga heavy metal-riff, Lägg till en hel del lugna partier, som får mig att tänka på flanellskjortor och 1990-talets första hälft samt en hel del prylar som de kunde ha lånat rakt av från Mastodon, inte minst trumbreaken mellan alla olika partier.

På sina håll kan jag tycka att de svävar ut för mycket. Skivan må ha ett formidabelt format med sina nio låtar på 35 minuter, men trots detta lyckas de med att få skivan att kännas långrandig. Hade de stramat upp det hela hade materialet kommit mer till sin rätta.

Ibland vill jag bara utbrista skitbra, men tyvärr finns det alltför många partier på ”From Dusk till Doom” som jag snarare skulle klassa som i bästa fall intressanta, men i sina sämsta fall som tråkiga. Synd, på den pigga inledningen.