Tillsammans skapade Craig Morrison och Graeme Reedie en av 2005 års allra bästa låtar när de skapade magi med ”Feeling Blue”. På många sätt vackert blått och med underbar gästsång av Louise Clare Marshall.

Musik att inte leva utan.

När så duons tredje album vecklar ut sig i min stereo förs mina tankar till William Orbits ”Strange Cargo III” eller Sven Väths samtida ”Accident in Paradise”. Dansmusik med spår av trance, Goa och new age. Men det visar sig ganska snart att så inte är fallet.

Precis som på de två tidigare albumen handlar det om house av det lite mörkare slaget – men kanske med lite mindre spår av tech och mer av progressivt dito. Och på många sätt är Metro Area namnet jag ständigt återkommer till som parallell när jag lyssnar på ”Save Our Souls”.

Silicone Soul fortsätter nämligen, precis som på sina två tidigare alster och precis som Metro Area, bygga upp sin musik efter en liknande mall. Det som börjar med en monotont rullande basgång växer sakta till sig i takt med att fler element så sakteliga droppas in. Element som både förstärker och bryter av.

Det är också i de här stunderna som ”Save Our Souls” är som allra bäst.

Det är då det fjärran ekande skymningsmunspelet slår hål i den kompakta mörkerbasgången under ”3 AM” och låter sorgset vackert och ödsligt spökligt på samma gång. Det är då den bubblande klockspelsmelodin ger liv åt de stampande rytmerna och den väsande hi-haten i ”Fading” med ett ensamt leende. Det är då den skenande hammondorgeln släpps ut på grönbete i ”Venom”. Det är då ”Margin of Madness” byggs upp som ett enda långt trance-crescendo.

Men framförallt är det då som de två allra bästa ögonblicken på ”Save Our Souls” får liv. ”The Pact” mullrar monotont på i drygt en minut och tjugo sekunder och håller på att trilla ner i transportsträckefacket. Sedan kastar sig en ilsket väsande hi-hat in i leken, på bästa Detroit-manér för att kastas ut när basgången börjar växa till sig i ett handbromsbreak. Men det hinner dröja drygt tre minuter innan ”The Pact” verkligen tar fart och form. Det som smyger sig in som ett flyglarm ger vika för ett ”Strings of Life”-piano som exploderar igång på allvar efter lite mer än fyra minuter in. Och sedan när man tror att allt fallit på plats, kröns så allt av en desperat svävande stråkslinga, innan ”The Pact” återigen strippas på sina delar lagom till målgången. Fantastiskt.

Det andra riktigt enastående spåret på ”Save Our Souls” skiljer sig dessutom genom att prydas av sång i form av Graeme Reedies stämma. Visserligen är basgången även här av rätt elakt slag, men har sin plats på en av raderna längst bak i salongen. Istället är det de mjuka melodierna och Graemes sång som ritar ut riktningen. Och när de falksvävande tonerna och gitarren letar sig in via en sidoingång är Chicane inte långt borta. På bästa sätt.

Precis som på de två föregångarna blir dock ”Save Our Souls” på sina ställen lite för introvert rullande för sitt eget bästa och vissa passager förvandlas till rätt tråkiga transportsträckor. Men till skillnad från föregångarna är de bitarna färre och de riktigt bra låtarna desto fler.

”Save Our Souls” är inte bara Silicone Souls bästa album så här långt – det är också en av de bästa ljudillustrationerna till årets höst.