Första gången jag lyssnade på ”många mil att gå” stod jag ut fram till och med spår nummer fyra, ”Hennes hemlighet”. Andra gången tog jag mig igenom spåret efter, ”Svenska ensamheten”, också. Nu har jag gett skivan en tredje och sista chans. Jag hade bestämt mig på förhand att härda ut hela vägen till det bittra slutet 42 minuter senare. Bara för er skull (och för att Navid Modiri själv mejlade och bad oss recensera skivan).

”Navid Modiri kan inte sjunga” står det i reklamtexten som följde med skivan. Det är väl inte riktigt sant. Men någon stor röst det har han inte. Det kan vi vara överens om. Å andra sidan är inte en stor röst alltid nödvändig. Karaktär och vilja brukar ofta räcka långt. Men det här?

De tio låtarna känns som soundtracket till en personalfest med den akademiska kulturvänstern. Musik för världsmusiktanter som dansar i otakt klädda i linnetyg och brokiga färger. Som ljudet av alla samlade fördomar om miljörörelsen inplastad på en rund liten skiva. Jo jag vet att jag blottar en hel arsenal av mina egna fördomar här och nu, men herregud Miljöpartiet hade Kalle Baah på sin valfest.

”Låt mig va” för tankarna till Daniel Boyacioglus senaste, annars handlar det mest om svensk estradreggae. Med doften av fuktiga dreads stickande i näsan vill jag bara fly undan ljuden. Kompetent, politiskt korrekt och direkt skittråkigt. Jag vill aldrig höra ett pekoral som ”Min ofödde bror” igen. Det spelar ingen roll att Navid Modiri i radion verkar vara en riktigt trevlig kille. Som sångare slipper jag gärna höra honom igen.

Nu återstår bara att radera filerna från min hårddisk.