Det är höst nu.

Sommaren har ju varit nästan omöjligt lång, men nu börjar hösten ta över. Inte så mycket vädermässigt som mörkermässigt. Det blir mörkare tidigare, helt enkelt.

Jag är ju en av de människorna som gillar hösten. Slasket, mörkret och eländet. Åtminstone så länge jag slipper vara ute och halka omkring i det.

Men hösten betyder för mig också att spellistorna byts ut en aning. Musik som är nästan omöjlig att lyssna på när det är sol dygnet runt och fyrtio grader varmt lever upp när tonerna löses upp av nattsvarthet.

Fujasakis album fick jag någon gång precis före sommaren. Helt fel tajming, alltså.

Trots det har ”HCA” bott i min iPod under hela sommaren. Och fått tid i lurarna. Precis i skarven mellan dag och natt. För det är så ”HCA” på många sätt låter. När ”Disco STP” svävar igång och målar ut sina mjuka, elektroniska mattor så att Björn Edqvists (Pimpin' Redbull) sorgset vackra trumpet kan sjunka ner i dem känns ”HCA” som en solnedgång. Eller kanske soluppgång.

I lite mer än en halvtimme tar Christian Abrahamsson oss med på en resa inbäddad i tagglösa toner skapad mestadels på maskiner. Inget som vräker sig ut och förstör den långsamt guppande känslan. Ibland ekar det av tidiga Warp-hi-hats. Ibland kan man ana ett dansgolv långt borta i fjärran med en tsk-tsk-pumpande bas, andra gånger hänger huvudet i en introvert minimalistdans. Melodiskt. Mjukt. På rätt sätt.

För ovanlighets skull ackompanjeras ”HCA” dessutom av ett pressmaterial som bemäktar uppgiften att faktiskt med ord beskriva känslan i musiken.

”På albumet finns musik att resa till, kanske i en taxi på natten i en stor stad. Musik att dansa till, kanske på ett lettiskt diskotek. Musik att mingla till, kanske på ett litet vernissage. Musik att drömma till, kanske när allt känns grått och trist.”

Ibland är det skönt att låta någon annan beskriva hur man känner.