Yorkstons tredje skiva ”The Year of the Leopard” tog ett år att färdigställa. En orsak till den långa produktionstiden var att han ville att musiken skulle komma till honom spontant och oväntat. Spontan och oväntad. Ge mig två ord för att beskriva Yorkstons musik. Det kommer inte vara ”spontan och oväntad”, men det ligger helt klart något i det.

Föregångaren ”Just Beyond the River” var ett riktigt sömnpiller och jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör ”The Year of the Leopard” till allt annat än det. ”Just Beyond the River” var såsig och singersongwriter-traditionell, ”The Year of the Leopard” är ljusare, mer drömsk, med stråkar och plockade melodier. Det sökta mörka är borta. Soundet och sången är renare och ljusare.

Jag ligger på hallmattan under en driva av plattor av den här sorten. Jag vill inte skriva om ännu en gitarrman. Ett folkalbum från Storbritannien. Nyfikenheten är stillad innan hösten hunnit börja men James Yorkstons album går inte att vara lika mycket utan som Bonnie 'Prince' Billys senaste skapelse. Albumet är till viss del nåt helt annat, till viss del ungefär vad jag hade väntat mig. På Sunday Bests samling ”Folk Off” från tidigare i år samsas Yorkston med Vashti Bunyan, Tunng och This Is the Kit såväl som Richard Swift, Sufjan Stevens, Mi & L'Au och Animal Collective. Han är ingen katt bland hermelinerna.

Stommen i spåren är sången. Yorkstons växelvis mörka och ljusa stämma, ibland i sällskap av Fence-kollektivets HMS Ginafore, ackompanjeras sparsamt. Välskapta ”Don't Let Me Down” är vaggvisetyst och oerhört långsam och albumet avslutas tvärt i småtråkiga ”Us Late Travellers”. Vackrast är ”Woozy With Cider” där Yorkston talande framför tankarna om sin framtid. Bakfull och ensam på ett hotellrum. Merparten av texterna är lika personliga. Yorkston påstår ha slagit sig till ro i Edinburgh och skriver texter och melodier som passar hans nya livsstil och det blir elegant och eftertänksamt utan att nånsin bli sådär ensidigt trist som på föregångaren.