I sin självbiografi ”White Line Fever” ondgör sig mr Motörhead, Lemmy Kilmister, över att folk fortfarande kommer fram och gastar ”Ace of Spades” i örat på honom. Och jag kan verkligen förstå honom med tanke på hur mycket Motörhead har släppt sedan dess och hur bra klass materialet har hållit allt som oftast. När det kommer till att snickra ihop en rocklåt vet de sannerligen hur det ska göras och nya given ”Kiss of Death” är inget undantag.

Förra skivan ”Inferno” var en riktigt hård skiva som visade att gubbarna fortfarande kan trycka till lite om det behövs. ”Kiss of Death” är en skiva som visar att gubbarna även kan svänga till det. För är det ett ord som passar in på ”Kiss of Death” så är det sväng.

Lyssna på låtar som ”One Night Stand”, ”Under the Gun” och ”Christine ”. Kalla det gubbrock, kalla det boogierock, kalla det vad du vill. Men medge att det svänger.

”Kiss of Death” är likt de andra skivorna bandet har släppt ifrån sig på senare tid inte dålig. Den är inte heller särskilt nyskapande. Den är rock 'n' roll och Motörhead har aldrig utgett sig för att hålla på med något annat heller. Motörhead låter som vanligt väldigt mycket Motörhead.

Enda gången ögonbrynen åker upp är egentligen när ”God was Never on Your Side” dyker upp. En finstämd ballad som jag inte riktigt vet om jag ska älska eller hata. Inledningsvis är det bara Lemmy och en akustisk gitarr och jag börjar ana att det kan bli fullständigt magplask. Men på något sätt lyckas han rädda situationen och låten blir aldrig smörig, även om det finns solklara power ballad-tendenser.

Sammantaget kan man dock konstatera att trots bra låtar, som till exempel snabba öppningsspåret ”Sucker”, sing-a-long-vänliga ”Trigger”, medryckande ”Sword of Glory” och tunga ”Living in the Past”, kommer ”Kiss of Death” troligen inte frälsa fler än de som redan frälsta är. Och bra låtar till trots kommer folk fortfarande med största säkerhet gasta efter ”Ace of Spades” tyvärr. Den är Motörheads lycka och förbannelse.