Som jag har lyssnat på ”Demo 1″ och ”Demo 2″ och velat tycka om dem mer än jag gjorde. De sålde ju tusentals för en frivillig tjuga stycket och det kändes så sympatiskt och försiktigt fast melodierna var konturlösa, texterna rakt dåliga och sången snudd på krystad. Jag tyckte om ”I Miss” och ”All I Know” men tyckte det hände för lite.

Så kom EP:n ”Found at Home” förra året. ”When You Leave” från ”Demo 2″ var inte utan att det krullade sig på armarna även om den verkade i rakt nedstigande led från kollegan Kristofer Åströms grubblande melodier. Men de introverta spåren gick inte att nå fram till även om jag ville kalla dem simpla. Skygga ballader utan hook som inte tog mig någonstans.

”Top Quality Bones and a Little Terrorist” är Britta Perssons debutalbum som släpps två och ett halvt år efter de hemkopierade demoskivorna. Som jag hoppas på rakryggade melodier och avspänd sång. Sång med öppna istället för slutna ögon.

Omslaget med en bortvänd Britta utstrålar en energi som i inledande ”Winter Tour” koncentreras i Peter Hermanssons vandrande piano och under albumets knappt fyrtio minuter raderar min tvivlan. Britta Persson sjunger okonstlat och stundom nästan släpigt avslappnat. Melodierna är mer direkta. Samtidigt mindre förutsägbara. ”You Are Not My Boyfriend” är rakt dansant. Det kan vara så att jag dansar för att alla slags slagverk vid det laget (spår sex) är sjukt efterlängtade men Hyvönen-pianot i ”Low or Wine” har ändå redan stampat in takten. Kanske är det så att ”You Are Not My Boyfriend” är fortsättningen på ”I Miss”. Kanske därför. Det finns inget bättre än när en singer/songwriter blir förbannad och det börjar hända saker. Jag vill ha min singer/songwriter dansandes.

Visst finns det plats för allt det andra också. Introverta skildringar av privata tilldragelser. Försiktigt plockande på en gitarr till en stark och klar stämma. Men det blir aldrig så där hjärtgripande att man kiknar och därför tycker jag om den dansande Britta Persson bättre.