Det finns mer än ett skäl att jag blir lika glad varje gång I Don’t Want To Party spelas på radion. Handklappsrytmen som driver på den lilla poppärlan och den eleganta M.A.S.H.-passningen till den fenomenalt dialogskarpa TV-serien om det lilla fältsjukhuset i Korea är ett par. Ytterligare ett är att doublePark efter två utmärkta men inte särskilt uppmärksammade fullängdare äntligen fått en välförtjänt smärre singelhit.

doublePark har på My Destroyer precis som på debuten Orange Drive to Seer Street decimerats till att återigen vara ett soloprojekt där Johan Prosell står för allt låtskrivande och produktion. Men trots det har soundet fortsatt att vidareutvecklas från tidigare skivor och är överlag fylligare än på tidigare skivor. En förklaring är Prosells betydligt detaljrikare produktion. Den andra är att han förstärkt med de båda pianisterna Jonas Öijvall och Gustav Karlöf som med sina insatser på allehanda klaviatur bidrar till att ge doublePark en helt ny klangrikedom. I Don’t Want To Party skvallrade förvisso om förändring men eventuella kvarstående tvivel suddas definitivt ut när Got To Let It Out sakta tuffar igång med skumpigt piano och vinande stråkar.

I grunden handlar doublePark fortfarande om samma lyckade kombination av inbjudande melodier och personliga texter. Texter inte sällan med ett småbittert stänk av vemod men som genomstrålas av strimmor av strålande melodiöst solsken för att sprida lite värme och lätta upp när de emellanåt blir mer allvarsamma och gråmulna. En finkänslig balansgång Prosell återigen visar att han behärskar till fullo inte minst i balladen Just Don’t Say Goodbye som klingar lika vackert som texten ekar av tomhet.

doubleParks musik har alltid haft ett tydligt inslag av amerikansk västkust men nu tar Prosell i California steget fullt ut och förpassar den, insvept i välklingande stämmor med solvarm sand mellan tårna och fullständigt oblyga Beach Boys-harmonier rakt tillbaka till 1967. En liten stund senare befinner vi oss ett decennium längre fram i välpolerade retropopsouliga kommande singeln C’mon And Let My Love You med årets stiligaste Steely Dan-körer.

Det är just de stunderna när doublePark tar ut svängarna en smula och lämnar ett, på gott och ont, förtjusande puttrigt midtempolandskap som My Destroyer verkligen glittrar till lite extra. Det återstår väl att se om Prosell med ”sin” Destroyer får samma framgång som favoriterna i Kiss men ännu ett stycke elegant popsnickeri är det onekligen.