När Kaada gick från majorbolaget Warner i sitt hemland Norge till Mike Pattons independentbolag Ipecac hoppades jag på att han skulle röra sig längre ut i utmarkerna av hans musikalitet. Jag trodde han skulle utforska popen och electronican i nya former som de första skivorna bara lovat om.

Och visst har han utforskat sin musikalitet på Ipecac, men inte alls i de riktningar jag hade hoppats på. Duettskivan ”Romance”, med skivbolagsdirektör Patton, var en ljummen kärlekshistoria. Och nu kommer ett soundtrack till filmer som inte finns.

Och inte ens där känns idén särskilt rolig. Det har gjorts förr och bättre (David Holmes till exempel). Här är det dessutom rätt avmätt stämningsmusik som ska sättas till lugna, kalla mentala bilder. Vind i träden, mörka moln, långsam tung rök ur skorstenar. David Holmes berättade en historia, som gick fram klarare och klarare från ”This Film's Crap, Let's Slash the Seats” till ”Bow Down for the Exit Sign”. Kaada doppar fötterna i olika historier, utan sammanhang sinsemellan. Eller så är det jag som inte tittar ordentligt. Det är förvisso trivsamt. Men trivsamt är inte det jag letar efter. Då lyssnar jag hellre på annat.

Jag blir fortfarande uppspelt varje gång jag får en ny Kaada-produktion i min hand och hoppas att han äntligen hittat rätt. Men min entusiasm börjar falna.