Det är lustigt med kärlek.

Helt plötsligt, utan att man riktigt vet hur eller varför, vänder man sig om och upptäcker att den inte längre finns där. Ljuset faller lite annorlunda på den där känslomässiga spegelbilden man format sin värld kring. Ibland är det till och med så att det som en gång förenade nu är precis detsamma som nu drämmer in en obeveklig och slutgiltig kil. En omställning som kan bli många gånger mer påtaglig och smärtsam om den du delat ditt liv med också är den du möter på arbetet morgonen efter.

För Roisin Murphy och Mark Brydon hann det bli tre album som älskande och kollegor innan kärleken tog slut. Ett album till blev det innan de bestämde sig för att gå skilda vägar även på det yrkesmässiga planet.

Statues blev på så sätt ett unikt Moloko-album. Men inte bara därför att det blev ett album skapat av två kollegor – det blev också ett stämningsmässigt avsteg. De mest tillskruvade infallen tonades ned och ersattes istället av en kärleksbaksmälla som nådde sitt absoluta klimax i den magnifika känslostormen Over & Over – överdådigt storslagen och osäkert trevande på samma gång.

Vrid fram klockan tre år och vi är framme vid duons retrospektiva sammanfattning – elva år efter första singeln.

När man sammanställer sin singelkarriär i musikalisk form är det för det mesta två spår som gäller: att haka på ett gäng nya låtar som avstamp för framtiden eller att ganska rakt upp och ner sammanfatta det som varit, möjligen med något nytt spår för att fansen ska hosta upp pengar för samma låtar en gång till. I Molokos fall är det det senare som gäller.

För alla som kan sin Moloko-historik finns här med andra ord inte särskilt mycket att höja på ögonbrynen över. Nästan alla singlarna finns med (utom Dominoid, som av någon outgrundlig anledning inte sågs som värdig att delta), vi får en ny låt och så har ett albumspår fått följa med mitt i alltihop. Väldigt mycket musik för de som inte redan har något, eller väldigt lite, med Moloko, alltså.

Men, herregud, vilken samling musik det är.

De senaste tio åren finns det få andra band, om ens några, som gett oss musik av så hög och konsekvent kvalitet. Från den skruvade g-funken i ”Fun for Me” över den stökiga breakbeat hos The till det strömlinjeformade knorrdansvemodet i Cannot Contain This. Vräkigt livefunkslammer i Pure Pleasure Seeker och Indigo möter det hjärtslagsvarma stråkglittret hos de delikata discofesterna The Time Is Now och remixen av Sing It Back utan att vare sig Moloko eller Catalogue någonsin tappar balansen. Det här är en enda lång fascinerande och fantastisk upplevelsefärd för alla som aldrig gett Moloko någon större chans och vill ha en startpunkt.

Egentligen är jag lockad att höja betyget ytterligare ett snäpp, men nu är det Moloko det handlar om. Efter Statues är det svårt att inte ha skyhöga krav. Med tanke på de låtar som finns i Molokos arkiv är det här inte rakt igenom det bästa de presterat.

Samtidigt som det här på många sätt är en avslutande sammanfattning kan jag inte låta bli att ändå hoppas på en fortsättning i och med att vi trots allt får ett nytt spår i Bankrupt Emotionally. Men när Roisin sjunger ”so you send me cold heart and dead flower / can I send it back?” känns det som att det inte är en slump att det är icke-singeln Statues, med sin ödsliga kyla, som avslutar historien om Roisin, Mark och Moloko:

If all the statues in the world
Would turn to flesh with teeth of pearl
Would they be kind enough to comfort me
The setting sun is set in stone
And it remains for me alone
to carve my own and set it free