Det brittiska bandet Placebo – bildat 1994 av skolkamraterna Brian Molko och Stefan Olsdal – vann snabbt framgång i sitt hemland efter det självbetitlade debutalbumet (1996) och efter ihärdiga lyckosparkar framåt, både från giganterna Oasis och från det brittiska rockbandet Blur. Sedan genombrottet har bandet släppt fem skivor, den senaste plattan ”Meds” inberäknad, och en samlingsplatta – ”Once More With Feeling” (2004). Musikstilen har varierat och ändrats för varje album, musikaliska experiment har genomförts och Placebo har vaggat fram och tillbaka mellan alternativ rock i R.E.M. -anda på debutalbumet, ångestladdad poprock på ”Without You I’m Nothing” (1998), aggressiva gitarriff på ”Black Market Music” (2000) och ett elektroniskt, mer mjukare sound (lite Björk i en manlig och tredelad version) på ”Sleeping With Ghosts” (2003). Placebos tema är det enda som inte har förändrats nämnvärt. Det som bandet med hjälp av sina emotionella texter och den kajalsminkade sångaren Brian Molkos (vars sexualitet har tagit mer plats i medierna än bandets alla album tillsammans) speciella röst har velat förmedla har genom åren bestått av samma ångest och förtvivlan; samma romantisering av piller och verklighetsflykt. Att inse att Placebos lyrik följer samma linje även på det nya albumet är inte svårt. Allt som krävs är en titt på skivans titel och ett tryck på play. Fraser som ”I’m medicated, how are you?” och ”it’s in the pills that pick you up” får mig att tänka på öknamnet ”pillerrock” som getts Placebos musik. Jag tycker allt att texterna hade kunnat vara lite mer mångsidiga och sagt lite mer.

Förtvivlad pillerrock eller inte; det Placebo har åstadkommit på ”Meds” är beundransvärt. Deras rock har förvisso blivit mer mainstream än förut, men Brian Molkos kvidande, ångestladdade röst, olik det mesta, kommer alltid att fungera som en skyddande barrikad och förhindra fall ner i det klibbiga mainstream-träsket, som krävt så många offer. Placebo har i och med ”Meds” återgått till sina rötter och lämnat mixtrandet med blipblop och ett elektroniskt sound bakom sig på vägen, för att ge råa gitarrer och explosiva trumsolon större utrymme. De fartfyllda låtarna varvas på ett smart sätt med lugnare ballader, som ”Follow the Cops Back Home” och ”In the Cold Light of Morning”. Jag blir aldrig uttråkad och drabbas aldrig av känslan av att det mesta låter likadant, trots att balladerna, med sina framviskade fraser till vackra toner, faktiskt gör det.

Michael Stipe, sångare i den för Placebo största inspirationskällan R.E.M., medverkar på låten ”Broken Promise”. Valet av låt känns för mig ganska märkligt. Stipe har en underbar röst som inte riktigt ges rättvisa på den tystlåtna balladen, full av viskningar och i refrängerna ett gitarrspelande som dränker alla ord. Men att han överhuvudtaget medverkar gör på något sätt skivan mer komplett. ”Meds” är varken Placebos bästa eller sämsta skiva hittills, och lite mer hade man nog kunnat begära av bandet, men den matchar de andra skivorna utmärkt och gör Placebos verk till en sluten cirkel. Dessutom skapar flera låtar på ”Meds” rysningar och huttrande av välbehag. Ett hett tips till alla er som inte kan förstå er på sommarens soldyrkan!