Det tar någon knapp sekund innan det står klart. Den där skärande tonen som öppnar tredje volymen av ”Buzzin' Fly”-serien skär effektivt hål i den förhandsbubbla som trodde att det skulle bli tredje gången gillt.

”Buzzin' Fly”, not ”Buzzin' Fly”.

Det har nästan gått 25 år sedan Ben Watt och Tracey Thorn släppte sina respektive debuter och samtidigt, på flera sätt, fann varandra. Nästan lika länge sedan är det som Everything But the Girl sedan albumdebuterade med sin luftiga jazzpop. Dessutom har mer än ett decennium passerat sedan duon gav sig själv en extrem ommöblering och dansade in i klubbmusikens förtrollade värld.

Men trots tvära musikaliska svängar har det alltid funnits en gemensam nämnare i all musik Ben Watt varit inblandad i: ett innerligt vemod. Ett vemod som nästan blir än mer framträdande i sin dansanta kostym. Ett vemod som dessutom alltid samtidigt är fyllt av en livsbejakande värme.

När Fairmont glasskärande inleder ”Buzzin' Fly volume III” är det samtidigt en larmton som ringer ut det gamla och ringer in det nya.

Kanske inte riktigt så drastiskt. Men nästan.

Jämfört med de två tidigare samlingarna ligger fokus den här gången på betydligt mer maskinella och digitala tongångar i gränslandet mellan deep house och tech house. Färre hjärtpumpande basgångar, fler känslostrippade rytmer. Tyvärr, säger jag.

Inte för att det egentligen är något fel på materialet i sig. Här finns även denna gång gott om vackra spår, varsamt och snyggt sammanmixade av Ben. Det är stillsamt glittrande montage av söndagsnattshouse med spoken word-partier insprängda under resans gång. Här finns Manoo & Francois A:s omarbetning av Kayots ”Clear Sky”, Madokas nästan hypnotiskt daggdroppsvackra ”Metamotional”, Jimpsters ”Square Up” och Lephtees suggestivt hi-hats-rasslande ”Sofar Back” (en låt som dessutom även finns med i en Phonique-remix – lite fantasilöst). Alla värda att upptäcka.

Men så finns här också Darkmountaingroups sterilt stentrista ”Lose Control” och ett par spår till som, även om de inte är riktigt lika dåliga, mest passerar förbi som ansiktslösa morgonpendlare.

Samtidigt är det ironiskt nog just det här som är styrkan hos ”Buzzin' Fly volume III”. Helheten. Så som Ben fogat samman låtarna bildar de en timslång upplevelse som är betydligt bättre än flera av de enskilda bidragen. Men samtidigt är det också en betydligt mer ansiktslös samling låtar den här gången. Visst, att det för det mesta handlar om instrumentala verk den här gången bidrar till det, men i grund och botten handlar det om att det inte finns några fantastiskt sprudlande houseplosioner som på de två tidigare skivorna. Ingen ”A Stronger Man”. Ingen ”Pop a Cap in Yo' Ass”. Ingen lågmäld Ben Watt-storm som ”I Love You”. När den enda låt som faktiskt når upp till de vanligt förkommande höjderna på de två första volymerna (Baby Blaks fantastiska och Ben Watt-producerade ”Attack, Attack, Attack”) redan finns på singel, som b-sida till just ”Pop a Cap in Yo' Ass”, ja då känns det nästan som att det inte är en slump att orden ”compiled by Ben Watt” den här gången saknas på omslaget. Som att det är någon annan än Ben själv som valt musiken.

Jag hoppas att den här samlingen kommer att växa till sig och kravla sig i alla fall lite närmare ettans och tvåans storhet. Jag vill det. Kanske är det årstidens fel. Kanske något annat.

Oavsett vilket känns ”Buzzin' Fly volume III” som en rätt jobbig besvikelse.