I år har det gått sju år sedan skivbolaget Hed Kandi släppte sin första titel ”Nu Cool 3″. Under åren har samlingarna, med namn som ”Disco Kandi”, ”Back to Love”, ”Beach House” och ”Twisted Disco” duggat tätt. Förra året släpptes den femtionde Hed Kandi-skivan och i januari i år upplivades ”Nu Cool”-serien genom ”Nu Cool 01.06″.

En slutpunkt. Och en startpunkt.

Det kändes inte som en slump att ”Nu Cool” dammades av just samma månad som Hed Kandi köptes av etikettkollegan Ministry of Sound. Som en markering av att Hed Kandi 2006 är en nystart. Tillbaka till rötterna för att kunna gå vidare. Det som blir intressant att se är förstås i vilken riktning skivbolaget nu kommer att utvecklas. Inte bara under det nya paraplyet, utan också med delvis nya människor vid rodret.

För det är ju dessutom ganska precis ett år sedan Jason Brooks och Mark Doyle tackade för sig och packade sina väskor. Nya utmaningar och allt det där. Mark Doyle, mannen som grundade Hed Kandi och var bolagets musikaliska vägvisare och Jason Brooks, mannan som gav varje samling sitt omisskännliga Hed Kandi-utseende. Kort sagt de två människor som mer än några andra VAR Hed Kandi.

Nu dröjde det ju inte länge innan Jason och Mark dök upp under gemensam flagg igen. I fjol kom första post-Hed Kandi-samlingen ”Tokyo Collection” och nu är det alltså dags igen. ”Tokyo Disco” är namnet den här gången. Den som är på jakt efter en samling japansk dansmusik kan nog få leta ett tag till, för det här är väldigt mycket business precis som vanligt. Galet snyggt omslag av Jason och fantastiskt urval av Mark.

Hed Kandi, not Hed Kandi.

Eller ja, nästan i alla fall. Det finns två ganska tydliga skillnader mellan Hed Kandi-samlingarna och ”Tokyo Disco”. Dels att ”Tokyo Disco” svällt till tre fullmatade skivor istället för två. Och att Hed Kandis traditionella serieindelning efter musikstil inte följs lika slaviskt här. Faktum är att ”Tokyo Disco” över de tre skivorna hinner gå från ”Disco Heaven” hela vägen ner i ”Twisted Disco”-mörkret. Släng in vad som man lite krystat skulle kunna kalla lite ”Back to Love” (även om det här handlar om nyremixer av rätt klassiska danslåtar) allra sist och du har ringat in samlingen rätt väl. Det här betyder förstås att sista skivan bjuder på mer tech/electrofierade tongångar.

Det betyder förstås också att den är den skivan jag lyssnat på minst antal gångar.

Inte för att materialet är dåligt. Nej då, långt ifrån. Dessutom är det lite kul att höra ”U Sure Do”, ”Dirty Cash (Money Talks)” och ”Going Back to My Roots” (här kallad ”Our Roots”) i nya kostymer en massa år senare. Det handlar istället om att musiken på de första två skivorna är så fruktansvärt bra att skiva tre hamnar i skuggan.

Tillsammans med Bobby D'Ambrosio och Lasala bär det av. Blås, svävande stråkar som sugit in hela discoeran, rhodes, droppande piano, klockspel, divasång och överlag house av allra snyggaste och svängigaste snitt. Ungefär där håller ”Tokyo Disco” till större delen av de två första skivorna. Martin Solveig afrovibbar till det i Richard Earnshaw-remixen av ”Jealousy”, Gorgie Porgie ger oss med ”Love Is Gonna Save the Day” ännu en mäktig glädjeinjektion, Denis the Menace hamrar loss på det insläpade housepianot i nästan nio ”Time to Turn Around”-minuter, Montanas och Rita Campbell bubblar fram kärleken i ”Love's Just Found Me”, Full Intention är Full Intention-bra i ”I Believe in You” och Soul Central inspireras av de bombastiska stråkarna från ”Strings of Life” en gång till. Och sedan ska det förstås lånas lite också: Grooveland snor lite oblygt Raiven Maizes knorrylande ”Fascinated” medan Tokyo och Siobhan lyfter in World's Famous Supreme Teams ”Hey DJ” i ”Love Come Down” med alldeles fantastiskt resultat. Och så gör Mark Doyle lite musik själv också i form av en ny remix av den strålande uppdateringen av Patrice Rushens ”Haven't You Heard”.

Och som inte det här skulle vara nog finns några av 2006 så här långt allra, allra bästa låtar också inkluderade på ”Tokyo Disco”.

Eric Kupper dubblerar bakom Alec Sun Drae i gospelladdade ”Free” och ”Disco Finesse” har sällan känts så passande. Ännu mer Kupper blir det i Samantha James ”Rise”, fast den här gången är det betydligt djupare och Everything But the Girl-vemodigt. Raka motsatsen exploderar Freemasons och Amanda Wilson fram i större-än-livet-svulstohousen ”Watchin'”.

Och så förstås, förstås, förstås Michael Grays sanslöst vackra och blå självärmare ”Borderline”. Sju och en halv minut i soulhimlen.

Jag skulle kunna hålla på så här hela dagen. Men jag stannar här och konstaterar istället att du vill springa iväg och köpa ”Tokyo Disco – Fierce House Anthems compiled by Mark Doyle” nu med en gång.

Because you're worth it.