Göteborgs-Posten skriver inför spelningen om hur hon snäst av deras reporter och hur illa hon tycker om att bli fotograferad. Strax innan hon kliver upp på scen får vi veta att vi endast får ta bilder under de tre första låtarna. Det finns inte tillstymmelse till syre i lokalen, dels på grund av bristande ventilation och dels på grund av att de eldat rökelse där hela eftermiddagen. Jag minns spelningen på Röda Sten för ett och ett halvt år sedan, då hon var förkyld, sur och tvär. Själv har jag promenerat till Pustervik i accelererande spöregn. Förutsättningarna kunde varit bättre. Det är de i och för sig. Nya ”Springtime Can Kill You” är det bästa jag hört av Holland.

Holland är på, vad som i hennes fall får anses vara, strålande humör. Hon presenterar stor del av materialet från det nya albumet även om det är nervöst orepat då och då. Trummisen David Mihaly plockar som vanligt pinnar och klubbor av alla de slag bakom trumsetet. En liten cymbal slängs på ett bord i precis rätt ögonblick. Han hittar något på golvet att peta lite med. Allt är del i en välregisserad show men känns lika oförutsägbart som Hollands hamrande på gitarren. Gitarristen Brian Miller står i ett hörn och skapar försiktiga slide-effekter. Det är Holland som sköter showen, med gitarr och fiol, och lika fängslande som hon tar sig genom blues och jazz, lika avslappnat framför hon traditionella, amerikanska folkstycken och piratsånger.

När luften är helt slut i lokalen har det gått ett par timmar. Den väl tilltagna publiken har krympt för att undvika svimningar eller hinna med nattbussar. ”Old Fashioned Morphine” är avklarad. Önskningar har efterfrågats och spelats. Jag smiter svimfärdig ut under sista numret. Det är svinkallt ute. Våren har dött. Inte jag. ”Springtime Can Kill You” är det bästa jag hört av Holland. Det här det bästa jag sett.